Frustration och uppgivenhet

Jag ger upp. Total kapitulation. Väggen som jag stångar mig blodig mot får vara ifred. Istället vänder jag vänder jag den ryggen och går i motsatt riktning. Någonstans djup inne tror jag fortfarande att är vår plikt och förbannade skyldighet som medborgare att engagera oss i samhällsdebatten. Men i ett så hårt polariserat landskap, där viljan att hålla tyst och lyssna för en sekund eller två, är obefintlig finns det inte längre någon möjlighet att på ett konstruktivt sätt föra en dialog. Istället har samtalet förvandlats till en megafon-monolog där alla skriker ut sina åsikter utan att lyssna.

Detta har skapat ett samhälle där debattörer från alla läger blir utsatta för hat, hot, personangrepp. Ytterst sällan läser jag meningsutbyten som är dynamiska, organiska och där parterna jämkar, är ödmjuka, empatiska och aktivt lyssnar på argumenten med ett ärligt försök att förstå. Istället angrips inte sällan budbäraren istället för budskapet.

Att ha ett sådant hårt klimat i en tid som denna är en mycket farlig situation. Tyvärr är det politikerna som leder denna utveckling och föregår som dåliga exempel. Samtidigt krackelerar det samhällsbygge de är satta att förvalta och utveckla sakta men säkert. Över allt ser man effekterna av ett samhällssystem som är på bristningsgränsen.

Så jag ger upp. Någonstans har kursen satts av blinda och döva människor som tror sig veta bäst. De kommer inte att ändra kurs vad som än händer. Skutan Svea ska ramma isberget och vinna. Inte för att det är det bästa för skutan, utan för att konsensus är att det inte finns något isberg. Alla som skriker ”Se upp!” är blir bemötta med ”Det finns inget isberg! Full fart framåt!”.

Om nu någon tror att detta är min egen frustration som ventileras så stämmer det inte. Detta är känslan som förmedlats till mig via många och långa diskussioner – eller snarare monologer. Jag har mest lyssnat. Vissa kallar det anekdoter. Visst, men den verklighetsbild som förmedlats är högst relevant och levande för de som befinner sig i den. Samtliga talar om en förändrad värld som de inte känner igen sig i. Utgångspunkterna har varit olika – slutsatserna de samma.

Varför lägga tid och energi på något som inte ger något? Istället väljer jag att fokusera på det enda jag faktiskt kan förändra och påverka. Så jag vänder debatter och samhället ryggen. Låt skiten rasa. Jag orkar inte längre bry mig. Allt jag kan göra är att se till att jag inte är i huset när det rasar.

Annonser

3 thoughts on “Frustration och uppgivenhet

  1. Ja du.. nog är det illa nu med landet Sverige. Att det faller är det inte tu tal om men
    det har jag liksom accepterat för det har synts under lång tid. Det jag undrar nu är: Vad händer,
    hur händer det?

  2. Tror att vi är en hel del som gjort detsamma. Jag o min man går ner på 26 timmars arbetsvecka snart, det finns annat att göra.

  3. Råkade sitta på flyget med en ”sjukvårdshöjdare”. 2000års resurser och än 2000års medel i en alltmer avancerad sjukvård med 2 miljoner fler människor. Det går inte ihop. Men drömmen hos politiker är att slippa personalen och helst patienterna för de kostar för mycket.
    Så – håll er friska!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s