När skiten träffar fläkten kommer alla preppers ställas inför en rad moraliska och etiska dilemman. Det för mig mest svåra är frågan om vem jag ska hjälpa och hur. Min absolut närmsta familj (som jag bor med) är ju självklart de som jag prioriterar och för vilka jag preppar. Vi klarar oss mellan två och tre månader utan större problem. Men vad händer om t.ex min syster med familj knackar på och behöver hjälp? Någonstans inbillar jag mig att det måste vara lättare att neka en okänd människa hjälp än en nära släkting eller familj.
Allt handlar om matematik, eller hur? Skulle jag ge hjälp till min syster och hennes familj betyder det krasst att vi ”bara” kommer att klara oss i en till en och en halv månad (hennes familj är lika stor som min). En halvering av tiden förråden räcker. Vågar jag riskera min egen familjs överlevnad? Kan jag riskera min systers familjs överlevnad på bekostnad av min egen? Nu älskar jag min lillasyster och i normala fall skulle jag göra allt för att hjälpa henne. Men ett SHTF är inte normalt.
Samtidigt måste jag även se vad hon och hennes familj kan bidra med. Även om de inte har med mat, vatten eller andra förnödenheter så har de (minst) ett ess i rockärmen – både min syster och hennes man är sjuksköterskor. De skulle båda kunna bidra med kunskap och erfarenhet som jag och min sambo saknar. Detta i sig gör att matematiken kring förråden helt plötsligt blir mindre viktiga.
Till detta måste jag också räkna in att få två till vuxna under ett SHTF skulle bidra med andra nödvändiga och nyttiga fördelar. Det skulle för det första öka tryggheten och säkerheten. Med två vuxna till skulle ett roterande vaktscheman fungera utan att bränna ut någon. Med vakt menar jag inte en beväpnad säkerhetsvakt som patrullerar området för att jaga bort skurkar och banditer. Däremot kan denne se till att inga rovdjur kommer åt kaniner och höns (i en framtid), att det alltid finns eld i brasor, att det inte uppstår en eldsvåda etc. Med någon vaken dygnet runt har vi alltid någon som kan varna vid vilken fara än kan uppstå, även om hundarna även fungerar som larm.
Vidare skulle fler vuxna också kunna hjälpa till med de dagliga bestyren. Ordna rent vatten, laga mat, samla/leta mat, slakta och bereda djur, ta hand om odlingar, se efter barn, laga kläder, samla bränsle, hjälpa andra behövande och så vidare. Sårbarheten att vara få är uppenbar.
Till sist handlar det om min egen mentala hälsa och samvete. Skulle jag kunna leva med att vända ryggen till min familj? Nej. Det spelar ingen roll hur illa ställt jag själv har det. Om någon i min familj skulle be om hjälp har de själva det ännu värre.
Dock är allt inte alltid så enkelt. Ovan är ett resonemang utifrån min egen nuvarande situation. De etiska och moraliska frågorna vid ett SHTF är mycket svåra och det kommer inte att finnas rätt eller fel. Kanske kommer det i slutändan att visa sig att de beslut du kan leva med var rätt.
Jag har själv tänkt samma tankar. Någonstans blir man tvungen att göra avvägningen mellan förråd, resurser, kunskap och samvete