På jobbet här om dagen hade jag ett mycket intressant samtal med en av kollegorna. Det visar sig att denne också är en prepper. Vi har i princip samma tankar och idéer kring själva omvärldsanalysen. Att inte lita blint på att hjälp kommer vid en kris, att det är bättre att vara förberedd än att chansa på att det går att lösa i sista minuten.
Vad som skiljer oss åt är i hur vi planerar att klara oss vid en längre kris. Då inte själva tanken på att eventuellt behöva överge våra hem, där är vi båda inställda på att så kan tänkas behöva ske. Det som skiljer oss åt är vår inställning till våra medmänniskor. Självklart förstår jag att jag inte kan rädda världen. Dock ser jag vishet i diversitet och styrka i en grupp. Min kollega är av motsatt uppfattning och hävdar att den enda man kan lita på i en krissituation är sig själv, således bör man agera ensam.
Min goda kollega resonerar att han själv har bättre möjligheter att överleva ett SHTF-scenario då han enbart behöver ta hand om sig själv, inte behöva lita på någon annan och således kan både röra sig och agera snabbare. Han sätter sin tillit till att vara väl beväpnad, väl utrustad och snabbt ta sig ifrån sin bostad med hjälp av bil norr ut.
Även om jag till viss del kan förstå resonemanget finns det en praktisk verklighet som kommer att göra sig påmind om man väljer att agera ensamvarg. Här i ligger hela min tanke kring att det är mycket mer fördelaktigt att jobba i grupp. Skulle du bli skadad eller sjuk har du andra omkring dig som dels kan hjälpa dig, men också täcka för dina ordinarie sysslor. Är du själv och har brutit benet eller stukat foten i en olycka kommer även de enklaste göromål att vara mycket svårare, mer ansträngande och de kommer att förlänga läkeprocessen.
Är man i en situation där det pågår oroligheter med t.ex plundring är du också utsatt som ensamvarg. Du måste sova någon gång. Då spelar det ingen roll hur mycket vapen eller utrustning du har. Risken är fortfarande stor om du inte har någon som kan hålla vakt när du själv sover. Är man fler blir rotationen mycket enklare och alla kan få sova ut och fungera så optimalt som möjligt. Sömnbrist leder inte bara till försämrat omdöme utan sänker dessutom immunförsvarets möjligheter att hantera sjukdomar.
Till sist vill jag slå ett slag för kunskapsspridning. Att ha en grupp ökar chanserna att någon i alla fall kan lite om ett ämne du själv är dålig på. Det kan vara allt från första hjälpen till hur man lagar ett vattenfilter till hur man odlar grönsaker. Att själv ha den kunskapsbredden är både ovanligt och svårt.
Min kära kollega hävdar förstås motsatsen och ser istället medlemmar i en grupp som potentiella risker eller i värsta fall fiender som kan vändas mot sig. De kan röja positionen, förråda er eller göra något annat dumt. Självklart kan man aldrig få några garantier. Människor kan vara oberäkneliga. Men jag väljer hellre att ta den risken än att helt förlita mig på mina egna kunskaper och färdigheter, för jag känner mig själv och vet om mina brister. Och om min kollega rannsakar sig själv inser han tids nog att han inte heller är ofelbar.
Så den som funderar på att ”go commando” kan nog behöva tänka igenom sin plan både en och två gånger till. Kanske är du en människa som klarar av det, jag vet bara att jag inte är det.
Jag håller med du jag, jag har i min plan att slå mej ihop med min mor som är en prepper av rang utan att veta om att hon är just en ”prepper” lagren är fyllda och fylls på kontinuerligt hos henne och hon har koll på syltning, saftning och konservering. Sedan har jag en jaktkompis som är skarp på alla tänkbara vis som inte heller vet om hur värdefull han är. Så vi blir tio personer som kommer att komplettera varandra i ett och samma hushåll om jag får som jag vill i en kris.
Om man har barn så måste man enligt mej blanda generationer och fylla på gruppen med stabila och kraftfulla personer. Annars är risken för haveri alldeles för stor.
Mycket bra angående generationer. Håller fullständigt med.