Ensamvargen, del 2 #prepperSE

Detta är en uppföljning på detta inlägg.

Ensam är inte stark i en krissituation. I den första delen förklarar jag varför jag har denna ståndpunkt. En inställning som jag fortfarande har och som jag inte ser någon anledning att revidera. I mina egna planer finns det alltid fler människor inblandade än jag själv.

Samtidigt vet jag också att det aldrig blir som man tänkt sig. Så även om planen var att kunna klara en kris tillsammans med andra människor finns det en betydande risk att så inte blir fallet. Man blir en ofrivillig ensamvarg. Således gäller det att ha en plan även för detta.

Till att börja med behöver man identifiera vilka risker det medför att vara ensam under ett SHTF. Det första och mest påtagliga kommer troligtvis att vara oro, rädsla, sorg, ångest, desperation och en rad andra otrevligheter. Detta särskilt om du blir en ofrivillig ensamvarg från en familj som inte lyckas återsamlas. Faktum är att jag har svårt att tänka mig något värre. Det behöver inte heller vara närmaste familjen utan likväl goda vänner. Att dessutom inte ens kunna få reda på vad som hänt, om de är vid liv, är en mardröm jag innerligen hoppas slippa uppleva. Ändå är detta scenario något som faktiskt kan uppstå, hur mycket man än önskar att det inte gör det. Utgångsläget ser alltså dystert ut. Tyvärr blir det inte bättre.

Beroende på hur den ursprungliga planen såg ut står du nu själv med resterna av denna plan. En av de få fördelarna är att du nu själv bestämmer vad du ska göra härnäst. Oavsett vad du tar dig för kommer du att stå för hela utförandet ensam. Även om alla moment i sig kanske inte tar längre tid, så blir antalet moment fler i och med att det inte finns andra att dela arbetsbördan med. Om jag skulle vara ensam skulle jag börja med att vidta varje tänkbar försiktighetsåtgärd för att inte riskera skada mig när sysslor utförs. Hellre att en uppgift tar dubbelt så lång tid.

När så det sedan är dags för sömn uppstår nya problem, lite beroende på scenario och den egna situationen. Huserar man till exempel mitt i en storstad och plundring sker lär sömn bli ett stort problem. Men det är troligtvis inte bara yttre faktorer som kommer ställa till sömnsvårigheter. Är man ofrivilligt ensam under en kris misstänker jag att oro och ångest kommer vara som värst vid läggdags. Att försöka bedöva detta med exempelvis alkohol eller andra droger är nog en väldigt dålig idé. Dels lär man behöva vara i ett nyktert skick för att agera om något skulle hända under natten och dels är risken stor att man inte är särskilt pigg morgonen efter. Rent generellt tror jag faktiskt att den ensamme vargen kommer att ha svårast att klara sig mentalt, sett ur en längre tidshorisont. Detta oaktat om man är frivilligt eller ofrivilligt allena.

På något längre sikt finns det även andra riskfaktorer som bör belysas. Det första är näringsbrist. Även om du har tillgång till ditt stora matförråd finns det en överhängande risk att du som ensam kommer ha svårt att få i dig tillräckligt, och rätt, mat. Jag har berört detta i tidigare inlägg och väldigt många verkar ha svårt att tro att detta kan bli ett problem. I ett normalläge är detta väldigt, väldigt sällan ett problem. Men i en värld av sorg, oro, kaos och sömnbrist kommer din kropp att vara under konstant stress. Kortisol nivåerna kommer vara skyhöga och du kommer vara i ett ständigt fight-flight-läge. Ingenting i din kropp kommer vara normalt. Således kommer du också att ha svårt att vilja/hinna/orka äta tillräckligt och rätt.

Vilket leder oss in på den andra riskfaktorn – sjukdom. En kombination av långvarig stress och näringsbrist ökar markant mottagligheten för sjukdomar. Det kan vara allt från vanlig influensa till att riskera utlösa latenta sjukdomar. Är man ensam kommer sjukdom vara en av dina största fiender. Tänk dig bli liggandes tre dagar i maginfluensa, utan hjälp att lösa de dagliga uppgifterna (t.ex hämta eller rena vatten). Om man dessutom redan är i ett mindre bra skick till att börja med kan ett första insjuknande vara början på en negativ spiral där kroppen sakta bryts ned utan att hinna återhämta sig innan man insjuknar igen.

Trots att oddsen är emot ensamvargen finns det saker att göra för att förbättra sagda odds. Det första, och kanske viktigaste, är att förstå hur utsatt man faktiskt kommer att vara och vilka problem som kan uppstå. Har man väl den insikten kan man aktivt börja vidta åtgärder för att underlätta och kanske helt undvika vissa risker.

Personligen tror jag nyckeln ligger i tre åtgärder. Den första är kunskap. Vitt och brett, högt och lågt. Det andra är riskminimering. Allt från skyddskläder till multivitamin till smarta praktiska lösningar. Det tredje och sista är långsiktighet även under ett SHTF. Att alltid se till att ha t.ex fullt med ved inne, alltid ha en extra dunk vatten till hands, att allt är lättåtkomligt och i ordning.

Helt avgörande kommer dock viljan att leva vara. Har du något kvar att leva för om du har förlorat dina nära och kära? Detta är mycket svåra och kanske även otäcka frågor. Även om man idag inte kan se någon mening med att fortsätta kanske det inte är sant imorgon. Dessutom finns det ju inget som säger att man är dömd att leva ensam resten av sitt liv. Efter den initiala kris-fasen kommer människor att börja bygga upp samhällen igen. Ingenting säger att du måste stå utanför detta bara för att du blev en ofrivillig ensamvarg.

Varför vill du överleva? #prepperSE

”There must be something worth living for
There must be something worth trying for
Even some things worth dying for”

The Sprit of Man, Jeff Wayne (War Of The Worlds)

Alla människor har en bortre gräns. En gräns som när den passeras leder till att viljan att överleva försvinner. Jag har tidigare skrivit om viljan att överleva, då utifrån missuppfattningen att ”överlevnadsinstinkten” kommer att ta och lösa alla problem. Nu vill jag skriva lite om de rent psykologiska aspekterna kring viljan att överleva.

För många är det bekant och förstått hur viktigt viljan är i en krissituation. Viljan att göra motstånd i en krigssituation. Viljan att vandra den sista kilometern till vindskyddet. Viljan att ta sig upp till ytan vid en drunkningssituation. Att inte ge upp, fast kroppen skriker och strejkar. Viljan kan flytta berg, brukar det heta.

wp-1473595002321.jpgMen viljan kräver näring och bränsle. Inte bara i form av kalorier utan i form av stimuli. Vi behöver motivation. Det mest uppenbara är en förälder vars barn är motivationen att anstränga sig till det yttersta för att säkerställa deras överlevnad. Men det kan lika väl vara ett vänskapsband, en religion eller en ideologi, ett husdjur, ditt hem eller till och med en dröm. Inte ovanligt en kombination av flera.

I ett långvarigt SHTF-scenario kommer viljan att överleva vara mer avgörande än någon annan faktor. Även om du har förutsättningarna rent fysiskt i form av skydd, vatten och mat kommer du att ställa dig frågan ”varför gör jag det här”. Föräldrar som tar hand om sina barn kommer givetvis ha en tydlig motivation i att ta hand om sina barn. Ett par har alltid sin partner att leva för. Personligen tror jag den största motivationen kommer från att hjälpa människor i den absoluta närheten oavsett om det är barn, sin partner, släkt eller nära vänner.

Den som tror sig kunna klara sig som ensamvarg behöver fundera kring detta. Är överlevnad i sig en tillräckligt stor motivation? Vad är annars poängen att fortsätta? Trots allt är människor av naturen flockdjur. Vi är mentalt formade att vilja tillhöra en grupp. Bara för att du idag känner att du inte passar in betyder inte att behovet inte finns där, eller kommer finnas där när varje dag blir en kamp för att överleva. Historiskt har det alltid visat sig att människor i grupp har en större chans att överleva. Med grupp menar jag inte stora sammanslutningar utan mer ”familj” eller ”släkt”.

Något att fundera på, som egentligen är djupt deprimerande, är vad som händer om det värsta tänkbara skulle hända. Vad händer om hela eller delar av anledningen till din motivation försvinner? Sjukdom och död kommer tyvärr inte vara något ovanligt i ett långvarigt SHTF-scenario. Titta till exempel på belägringen av Aleppo i Syrien, Sarajevo i f.d. Jugoslavien eller Leningrad. Brist på rent vatten, mat, medicin, sanitet, värme/skydd förvandlade dessa områden till inringade små helveten på jorden. Det är, som vanligt, alltid civilbefolkningen som lider svårast.

Så släpp tanken på att SHTF skulle vara en glorifierad hajk i skogen eller en lång semester i sommarstugan. Solen kommer inte alltid att skina, gräset kommer inte alltid att vara grön och fåglarna kommer inte alltid att kvittra i den ljumna vårbrisen. Det kommer vara grått, vått, mörkt, kallt och skrämmande. Minsta lilla sår kan bli infekterat. En hostning eller nysning kan betyda början på slutet i en kropp med nedsatt immunförsvar. Ändå kommer den största svårigheten vara att överkomma dig själv; viljan att lägga sig ner och strunta i allt.

Viljan att överleva

För ett tag sedan fick jag höra ett intressant påstående. En bekant sade något i förbifarten som fick mig att tänka. Hen sade ”…men då kickar ju överlevnadsinstinkten in och då spelar det ingen roll…”, i vilket sammanhang lämnar jag där hän då det inte är relevant. Vad som är relevant är en näst intill övertro på överlevnadsinstinkten. Många verkar tro att instinkten att överleva på något sätt kommer att byta ut hela din person, ditt psyke, ditt väsen och ersätta det med någon supermänniska som kommer att göra vad som helst, till varje pris som helst, för att överleva. Ett naturens alter ego som kommer till din räddning och ger dig oanade kunskaper, krafter och vilja.

Det finns en väldigt stark koppling mellan din vilja att överleva och den så kallade överlevnadsinstinkten. Faktum är att du drivs av din vilja, oavsett om det är överlevnad eller att nå ett mål i vardagen. Vill du inte, kommer du att misslyckas. Detta är otroligt viktigt i en överlevnadssituation. Vill du överleva ökar chanserna oändligt att också göra det. Då fungerar det inte med ett halvhjärtligt försök.

Vår vilja och motivation är alltid som störst i början av ett skede. Tänk på alla gånger du kastat dig in i ett projekt. I början är det otroligt spännande och roligt. Du känner att du har precis hur mycket energi som helst att lägga ner. Massor av idéer och uppslag. Ju längre projektet lider, med de ofrånkomliga motgångarna, börjar motivationen att tryta. Projektmötena är inte lika stimulerande. Går projektet sedan över till en färdig process som ska förvaltas förvandlas lätt de en gång så spännande idéerna till slentrian och leda. Viljan att fortsätta är kraftigt förminskad, även om projektet kanske gav något som i grunden var bra.

I en överlevnadssituation måste man förbereda sig på att vara som mest viljestark och motiverad i början. Då är man som mest utvilad och välnärd. Ju längre du måste förhålla dig till en extrem (eller i alla fall extraordinär) situation, ju mer tär det på viljan. Vi pratar väldigt lätt, vitt och brett om hur ett SHTF-scenario kan vara i månader eller år. När varje dag till slut blir någon form av vardag där det gäller att överleva kommer även den mest förberedda prepperns viljestyrka att sättas på sitt yttersta prov.

För den som är förberedd är detta i alla fall något som man tänkt på. Vad som är värre är för alla de som inte ens tänkt tanken på att deras trygga värld kan rasa samman. Hur reagerar dina närmaste? Har de den vilja som krävs för att orka i det långa loppet? Eller kommer de helt enkelt en dag bara att ge upp? I så fall hur reagerar du själv och hur påverkar detta din egen vilja? Det är väldigt lätt att sitta mätt, varm och trygg framför sin dator och tro att man är oövervinnerlig.

Min personliga teori är att de som har mest att förlora på att förlora allt är de som kommer ha minst vilja att fortsätta. Självklart finns det undantag. Men jag tror att det är viktigt att prata med t.ex din familj om vad som kan tänkas hända, vad konsekvenserna blir och hur du tror att ni bäst kan klara av en sådan situation. Uppmuntra till dialog och tro för allt i världen inte att du vet bäst. Många gånger har jag förvånats över hur klarsynta och insiktsfulla diskussioner min egen familj bidragit med. Alla har vi ett unikt perspektiv och det är viktigt att alla får vara delaktiga och komma till egna insikter och slutsatser. Detta kommer att öka förståelsen och vilja markant inom dina egna väggar om en krissituation skulle uppstå.

Ensamvargen

På jobbet här om dagen hade jag ett mycket intressant samtal med en av kollegorna. Det visar sig att denne också är en prepper. Vi har i princip samma tankar och idéer kring själva omvärldsanalysen. Att inte lita blint på att hjälp kommer vid en kris, att det är bättre att vara förberedd än att chansa på att det går att lösa i sista minuten.

Vad som skiljer oss åt är i hur vi planerar att klara oss vid en längre kris. Då inte själva tanken på att eventuellt behöva överge våra hem, där är vi båda inställda på att så kan tänkas behöva ske. Det som skiljer oss åt är vår inställning till våra medmänniskor. Självklart förstår jag att jag inte kan rädda världen. Dock ser jag vishet i diversitet och styrka i en grupp. Min kollega är av motsatt uppfattning och hävdar att den enda man kan lita på i en krissituation är sig själv, således bör man agera ensam.

Min goda kollega resonerar att han själv har bättre möjligheter att överleva ett SHTF-scenario då han enbart behöver ta hand om sig själv, inte behöva lita på någon annan och således kan både röra sig och agera snabbare. Han sätter sin tillit till att vara väl beväpnad, väl utrustad och snabbt ta sig ifrån sin bostad med hjälp av bil norr ut.

Även om jag till viss del kan förstå resonemanget finns det en praktisk verklighet som kommer att göra sig påmind om man väljer att agera ensamvarg. Här i ligger hela min tanke kring att det är mycket mer fördelaktigt att jobba i grupp. Skulle du bli skadad eller sjuk har du andra omkring dig som dels kan hjälpa dig, men också täcka för dina ordinarie sysslor. Är du själv och har brutit benet eller stukat foten i en olycka kommer även de enklaste göromål att vara mycket svårare, mer ansträngande och de kommer att förlänga läkeprocessen.

Är man i en situation där det pågår oroligheter med t.ex plundring är du också utsatt som ensamvarg. Du måste sova någon gång. Då spelar det ingen roll hur mycket vapen eller utrustning du har. Risken är fortfarande stor om du inte har någon som kan hålla vakt när du själv sover. Är man fler blir rotationen mycket enklare och alla kan få sova ut och fungera så optimalt som möjligt. Sömnbrist leder inte bara till försämrat omdöme utan sänker dessutom immunförsvarets möjligheter att hantera sjukdomar.

Till sist vill jag slå ett slag för kunskapsspridning. Att ha en grupp ökar chanserna att någon i alla fall kan lite om ett ämne du själv är dålig på. Det kan vara allt från första hjälpen till hur man lagar ett vattenfilter till hur man odlar grönsaker. Att själv ha den kunskapsbredden är både ovanligt och svårt.

Min kära kollega hävdar förstås motsatsen och ser istället medlemmar i en grupp som potentiella risker eller i värsta fall fiender som kan vändas mot sig. De kan röja positionen, förråda er eller göra något annat dumt. Självklart kan man aldrig få några garantier. Människor kan vara oberäkneliga. Men jag väljer hellre att ta den risken än att helt förlita mig på mina egna kunskaper och färdigheter, för jag känner mig själv och vet om mina brister. Och om min kollega rannsakar sig själv inser han tids nog att han inte heller är ofelbar.

Så den som funderar på att ”go commando” kan nog behöva tänka igenom sin plan både en och två gånger till. Kanske är du en människa som klarar av det, jag vet bara att jag inte är det.