Vid varje tillfälle jag ställt upp i en intervju har alltid följande fråga kommit upp:
– Vad gör du om din granne kommer med sitt lilla barn och ber om lite mat/vatten?
I förrgår skrev En Skånsk Survivalist ett bra inlägg Om prepperetik och preppermoral. Värderingarna delar jag helt och hållet och nyckeln till frågan ovan ligger i en bra formulering från En Skånsk Survivalist: ”alla skall hjälpas om förutsättningarna finns”. Dock finns det som brukligt alltid ett men eller ett om. I detta fall om förutsättningarna finns. Just detta är något jag funderat mycket kring och där jag tror att jag hela tiden tänkt fel. Min ursprungliga formulering och tankegång har alltid varit att ju mer jag preppar, ju lättare blir det att hjälpa andra. Har jag mat för ett år kan jag lätt avvara några konserver. Har jag massor med medicin är det ju inget problem att ge bort några Alvedon.
Dock är utgångsläget att det är jag (som prepper) som ska hjälpa andra. Det är ju helt galet, för det är en omöjlig uppgift. Vad som istället behövs är att alla gör lite istället för att några gör allt. Om alla människor (nåja, de flesta) har egna beredskapslager för, säg en vecka eller två, kommer belastningen vid en krissituation att vara minimal både på samhället i stort och på mig själv som prepper – oavsett hur stora eller små lager jag har.
Där i ligger anledningen till två beslut som jag tagit på senare tid. Det första att ställa upp på intervjuer med namn och bild. Detta för att trovärdigt kunna få upp dessa frågor på den mediala dagordningen och att förhoppningsvis öka allmänhetens kunskap. Självklart finns det även myndigheter som ska göra detta, men jag tror att ju fler som pratar om detta, ju bättre. Dessutom är jag inte låst vid politik, policybeslut eller annan byråkrati. Jag kan säga vad jag tycker och tänker.
Det andra beslutet är att gå med i en FRG-grupp via Civilförsvarsförbundet. Detta för att aktivt kunna bidra med hjälp och kunskap vid en eventuell krissituation. Även om detta inte kommer att lösa något långvarigt vid ett SHTF-scenario, så känner jag att jag inte bara kan sitta still. Förhoppningsvis kan jag på så sätt hjälpa så många som möjligt initialt.
Jag vet att det som prepper kan vara svårt att prata om vad vi gör, varför vi gör det och ännu svårare att svara på frågor som vi själva knappt har svar på. Men jag tror det är viktigt att vara ärlig och öppen. Bara för att vi preppar och tänker kring alla möjliga (och ibland omöjliga) scenarier betyder det inte att vi vet allt. I Sverige har vi varit skonade från större kriser under lång tid och självinsikten är för de flesta begränsad. Det är lätt att utvilad, mätt, trygg och frisk moralisera kring etiska dilemman. Det intressanta kommer att bli hur vi i handling lever upp till våra värderingar som samhälle.
Att organisera något för kriser är svårt. Kan det bero på att vi inte tror något drabbar oss? Efter tsunamin bildades en katastrofgrupp i sjukhuset där jag arbetade men gruppen fanns bara på papper. Inga övningar eller system hur de skulle inkallas. Sorgligt.
Min utgångspunkt är att alla som vill ta del måste dela med sej. Även om mitt vedförråd är fyllt och vattendunkarna är fyllda så måste den som vill ha något ge något! En kärra ved eller en dunk färskt vatten mot ett mål mat. Sedan MYCKET beroende på omständigheter så är man mer eller mindre villig att dela med sej. I en riktigt långvarig kris gör man klart att utbyte är ointressant, med ord och i värsta fall med att hota med vapen.