Det förbrukade förtroendekapitalet

Under den senaste tiden har mycket tid och energi gått åt till att fundera kring hur allmänheten ska kunna nås och informeras i händelse av kris, katastrof eller krig. Vad som oroar mig idag är för det första att myndigheter tror att det är tillräckligt att ha informationen digitalt (hemsidor, Facebook, Twitter). Det andra som oroar mig är mottagarnas benägenhet att ta till sig informationen.

Att enbart ha information digitalt är som att be om problem. Vid en krissituation kan man till en början inte vara säker på att det finns el och/eller internetkommunikation som fungerar. Den andra akilleshälen är belastningen på de servrar som ska tillhandahålla informationen. Ett tydligt exempel är hur servrarna blev överbelastade vid skogsbranden i Västmanland 2014. Vidare är det också vanskligt att förlita sig på sociala medie-kanaler då dessa för det första har ett högt informationsflöde, där viktig information riskerar drunkna, men också att det kräver att de om ska ta till sig informationen ”följer” eller ”gillar” informationsgivaren. Dessutom är det stor risk att felaktig information, rykten och rena desinformations kampanjer florerar i dessa kanaler, vilket gör det ännu svårare att nå ut med ett tydligt, korrekt och relevant budskap från officiellt håll.

Om vi för en stund bortser från den breda massan och fokuserar på de yngre som målgrupp av denna information kommer vi till nästa bekymmer. Väldigt många i de yngre generationerna verkar ha en hårt polariserad världsbild. Så var det även när jag var yngre, men nu kanske än mer. I denna polariserade världsbild finns i många grupperingar uppfattningen om att man enbart kan lita på en part. Det må vara allt som Russia Today påstår eller absolut ingenting som Russia Today påstår. Allt som sossar säger är sant och allt som moderater säger är falskt (eller tvärt om). Allt som sägs i SVT är falskt, eller inte.

Tilliten till myndigheter och officiella källor är mycket låg, särskilt som den information som sprids inte faller i linje med den egna världsbilden. De yngre är vana att på nätet omgärda sig med likatänkande, vilket självklart förstärker sin egen världsbild.

I grund och botten tror jag detta har att göra med ett växande politikerförakt och en fördumning av ”gammelmedia”. Även jag har svårt att lita på vad rapporteras i nyhetesflödet eftersom det idag mest verkar vara översättningar av andra, utländska artiklar eller kopior av pressmeddelanden/flashs från t.ex TT eller Reuters. Dock kan detta ha även djupare rötter än ovan nämnda orsaker.

Min tes är att både politiker, myndigheter och media har förbrukat stora delar av sitt förtroendekapital. Politiker upplevs säga en sak och gör sedan tvärt om. Myndigheter larmar och varnar om farliga ämnen för att sedan hylla samma ämnen som nyttiga (eller i alla fall inte skadliga). Media (särskilt kvällspressen) lyckas gång efter annan att lansera icke-nyheter mitt under pågående kris(er), för att sedan fortsätta med mer eller mindre tabloida artiklar kring sådant som gör en seriös nyhetsrapportering svår då dissonansen blir för stor.

Jag tycker nästan synd om de som är ansvariga för att försöka hitta strategier för att nå ut till allmänheten med officiell information vid kris. Hur man än försöker kommer man att misslyckas med nuvarande system och processer. Detta kommer inte att underlättas när FM-sändarna ska ersättas av digital radio (så kallad DAB). FM-systemet har varit den sista någorlunda stabila bastionen som informationskanal vid kris. De flesta (över 30 år iaf) vet att när Viktigt Meddelande till Allmänheten (VMA eller Hesa Fredrik) ljuder skall man ratta in P4 och följa instruktioner. Även om FM-radio är ovanligt hos yngre, ”moderna” människor, så har den i alla fall mycket större täckning än DAB.

Vidare saknas analog information. Trycksaker med samhällsinformation borde vara obligatoriskt och skickas ut en gång varje år till alla medborgare boende i Sverige. Förhoppningsvis skulle sådan information finns tillgänglig även vid ett strömavbrott.

För det tredje så behöver civilförsvaret förankras i de yngre generationerna. Glappet i kunskap är enormt mellan generationer. Min sons generation (00:orna) har ingen aning om vad lumpen är, eller för den delen civilförsvar. De får ingen utbildning i ämnena i skolan och eftersom många av deras föräldrar inte gjorde lumpen eller var engagerade i civilförsvaret så har de inte fått ”ärva” kunskapen heller. Givetvis tycker jag det är varje ansvarstagande förälders förbannade skyldighet att lära sina barn om detta ändå, men så är tyvärr inte fallet idag.

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att det förtroendeglapp som finns mellan politiker, myndigheter och media inte är någonting som kan repareras i en handvändning. Alla berörda måste ta sitt ansvar för att verka för att återställa förtroendet. Detta görs lämpligen med handling och inte mer prat.