Det är egentligen bara en fråga om tid. Skiten kommer att träffa fläkten, på ett eller annat sätt, förr eller senare. Om jag lever när det sker är en helt annan sak. Men om jag gör det, vill jag ha något att hålla mig vid. Kalla det en moralisk kompass, etiska riktlinjer eller vad du vill. För om vi bortser från när, var, hur och varför så återstår det i grund och botten en människa, du eller jag, vars uppgift är att överleva. Detta kan man göra på ett otal olika sätt, frågan är hur långt du och jag är beredda att gå för att vakna nästa morgon.
Jag är fullt medveten om hur vissa människor slänger sig med uttryck som att göra ”precis vad som helst som krävs” för att överleva. Efter mycket grubblande sällar jag mig inte till den skaran. Det finns definitivt saker som jag inte skulle göra för min egen överlevnad. Visst, det är lätt att sitta varm, trygg och mätt och raljera över sin egen moraliska förträfflighet. Det är nästan omöjligt att sätta sig in i en desperat, livshotande situation.
Rent generellt anser jag personligen det finns en vattendelare mellan defensiva och offensiva handlingar. Utifrån min nuvarande moraliska kompass kan jag rättfärdiga alla typer av självförsvar gentemot en antagonist. Det är en defensiv handling som ändå skulle kunna innefatta hemska konsekvenser. Men samma konsekvenser kan ju uppstå vid en offensiv handling. Det är precis därför motivet till en handling är så viktigt. Trots allt är det du ensam som sedan ska kunna bära ditt samvete efteråt.
Att rättfärdiga en handling kan vara hur lätt som helst i teorin. Låt mig ta ett löjligt och extremt exempel: du kan åka tillbaka i tiden och döda Hitler. Gör du det kommer hela andra världskriget att undvikas med alla grymheter det förde med sig. Allt du behöver göra är att skjuta Hitler. Att rättfärdiga en sådan handling är inte svårt; döda en människa och låta miljontals leva. I teorin fungerar detta rätt bra. Men om du aldrig avlossat ett vapen, än mindre dödat en annan levande varelse, gissar jag att normalt funtade människor väl i en sådan situation kommer få det väldigt svårt att trycka av. Om det däremot vore en situation på liv och död, där du i självförsvar tvingades döda Hitler skulle det hela vara mycket lättare. Just för att det alltid är mycket lättare att rationalisera våld utifrån ett defensivt perspektiv – han sprang ju mot dig med en kniv i högsta hugg!
Men detta är i ett normalläge, om man nu kan kalla tidsresor normala. Vad jag alltid återkommer till är att ju mer desperat en situation är, ju längre kommer vi vara beredda att gå. Lägger man på faktorer som hunger, utmattning, uttorkning, rädsla och stress kommer hjärnan till slut att sluta fungera rationellt och logiskt. Du kommer till ett läge där du blir piskad att göra allt du kan för att mildra de negativa effekterna av sagda faktorer. Tror du mig inte? Prova att inte äta på en vecka och se hur mycket annat du kan tänka på än mat. Fortsätt sedan en vecka till. Och en till. Åter igen, detta är bara en faktor av många som kommer att ställa till det.
Det logiska är så klart att se till att man aldrig hamnar i en sådan desperat situation, men lik väl kommer majoriteten att hamna där vid ett SHTF-scenario. Risken är då överhängande att vissa till slut kommer gå från defensivt till offensivt våld. Inte drivna av några psykopatiska tendenser, utan drivna av ett nästan djuriskt tvång. De som inte gör det riskerar istället att hamna i en apatisk uppgivenhet. Den som inte befinner sig i en lika desperat situation riskerar bli utsatt för en desperat människas utfall. Människor som kan tänka sig göra vad som helst för att överleva kommer stå mot de som väljer en defensiv hållning. Men båda sidorna är beredda att bruka dödligt våld. Om man, som jag, har lättare att rättfärdiga defensivt våld är det lätt att se hur detta riskerar leda till något riktigt otäckt.
Nu drar jag detta helt medvetet till sin spets. Givetvis finns det grader i helvetet. Men jag hävdar med en dåres envishet att alla tänkbara scenarier måste analyseras och gås igenom. Det gäller särskilt de riktigt mardrömslika. När det kommer till vilka grymheter människor kan uppbringa räcker det att titta på historien. Vårt förflutna är fyllt av horribla gärningar – som faktiskt hänt. Historia är inte fiktion, något som kan vara värt att ha i bakhuvudet. Bara för att något hände för fem hundra år sedan betyder det inte att de som blev utsatta inte kände, tänkte, älskade och drömde precis som vi. Den som tror att något aldrig kan hända igen har inte läst sin historia. Det sas så efter första världskriget, ändå heter det idag första världskriget eftersom det kom ett till. Självklart behöver man inte titta på världskrigen för att hitta människans grymhet. Oftast är lokala konflikter, som det så kliniskt heter, de absolut grymmaste. Våld föder våld. Har man en gång passerat gränsen berättar historien hur det lätt fortsätter. Människor dehumaniseras för att lättare rättfärdiga det som ”måste” göras. Normaliseras bruket av dödligt våld förloras förmågan att känna empati och medmänsklighet.
Men visst, släng er med uttryck som att ni skulle göra vad som helst för att överleva. Skulle ett SHTF bli så illa kommer vi aldrig att kunna diskutera hur vida handlingar var rätt eller fel. I den slutliga analysen kanske det inte spelar någon roll, men om priset är en förlorad medmänsklighet är det då ens en människa som står kvar i ruinerna?
En annan sak som jag tror är viktigt är att det har sina poänger att vara en person som går att samarbeta med.
Jag tror inte att ett synsätt att man gör vad som helst passerar obemärkt, det skiner igenom i ord och handlingar och då tror jag faktiskt att man istället för att bli en potentiell allierad kan bli själva hotet.
Det där är väldigt intressant. Vad gör man egentligen. Pratade med en vän nyligen. Vi diskuterade vad som gjorde en arg. Tror man kan dra vissa liknelser med det. Tänker de olika stegen/faserna man passerar och i vilken ordning man upplever att de kommer. Explodera, impulsiv, iaktagande, analytisk med mera.