Att fylla ett liv

Så har ungefär halva mitt liv passerat. Jag skämtar ofta om min ålder och åldersnoja, men sanningen är att jag inte har några som helst problem med att bli äldre. Tvärt om tycker jag livet blir lättare för var år som går. Kanske värderar man varje stund lite mer ju närmre slutet man kommer. Vad som har varit är rätt meningslöst att älta eftersom det mig veterligen inte går att ändra på, däremot är det klokt att lära av sina misstag och framgångar. När jag tittar tillbaka på vad jag minns från mitt halva liv förundras jag över vad som faktiskt fastnat som minnen. Eftersom jag gissar på att det är ungefär samma saker som jag kommer att minnas mina sista andetag, tycker jag det är värdefullt att fundera över varför just dessa minne rotat sig fast.

Saker som jag, när de hände, trodde skulle bli livslånga minnen ligger väldigt djupt begravna – ibland finns de inte alls kvar med än en förnimmelse. Det första som slår mig är hur lite minnen av prylar jag har. Ändå vet jag att just där och då var jag helt uppslukad över nyhetens behag. Det närmste jag kan komma är minnet av när jag för första gången klev in i mitt gamla hus, med bläcket knappt torkat på kontraktet. Känslan av frihet och oändliga möjligheter. Samma känsla som när jag åkte upp till BOL Norr för första gången.

Nej, det är inte sådant som beskrivs som ”ditt livs största affär” som sitter kvar. Däremot minnet av att för första gången hålla min son, se hans ögon och små fingrar, är lika tydligt idag som när det hände. Lika så alla små vardagliga ting han och jag gjort. Springa till dagis i spöregn, bära in honom sovandes till hans säng, hans första skoldag, alla diskussioner om allt från myror till rymden. Allt sådan som när det hände inte verkade så märkvärdigt.

Givetvis finns där sorgliga, smärtsamma minnen också. Sådant som fortfarande gör ont att besöka, sådant som trots det fyller viktiga funktioner. De sorgliga minnen finns där som påminnelser om att livet inte alltid är den dans på rosor. Samtidigt har dessa minnen skapat mig lika mycket som de lyckliga.

En av de absolut vanligaste frågorna jag får från journalister är om jag ”går om kring och är rädd hela tiden”. Det är inte rädslan för ett SHTF som driver mig, utan en strävan efter att kunna ha så bra möjligheter som möjligt att klara mig genom vad än som kan tänkas hända under resans gång. Och inte bara för att jag ska klara mig, utan dom jag älskar. Dom som fyllt mitt liv med mening och minnen.

Något annat som slår mig när jag ändå håller på att rota i mitt förflutna är att det inte finns några tydliga minnen från alla dagar jag varit på jobbet. Däremot kan jag tydligt minnas den svala, lätta luften på hösten när jag var på väg till jobbet efter att lämnat sonen på dagis. Hur lövens färger ändrade nyanser under dessa promenader. Hur skönt det var att bara gå och fundera. Stunden mellan två punkter i schemat fastnade.

Vad som ger ens liv mening är givetvis individuellt. För mig verkar det finnas tre saker som fastnar i mitt minne: interaktioner med människor, med djur och med naturen. Vi väljer alla vad vi gör med våra liv, med vår tid. För att lyckas fylla våra liv med mening måste vi först lära oss vad som ger livet mening. Själv litar jag på att mina minnen är det som är vad som givit mitt liv mening hittills. Ju längre tiden går, desto tydligare blir det vilka minnen som stannar kvar.

Kanske är det lite löjligt att kalla det att preppa minnen, men sett ur ett visst perspektiv kanske det är närmre sanningen än man först kan tro. Det minsta man kan göra för sig själv är att fylla sitt liv med mening. Exakt vad det är kan bara var och en av oss svara på. Var närvarande i nuet, det är här minnen skapas. Minnet av att titta på mobilen hundra gånger per dag är något du garanterat inte kommer ta med dig.