Varför vill du överleva? #prepperSE

”There must be something worth living for
There must be something worth trying for
Even some things worth dying for”
The Sprit of Man, Jeff Wayne (War Of The Worlds)

Alla människor har en bortre gräns. En gräns som när den passeras leder till att viljan att överleva försvinner. Jag har tidigare skrivit om viljan att överleva, då utifrån missuppfattningen att ”överlevnadsinstinkten” kommer att ta och lösa alla problem. Nu vill jag skriva lite om de rent psykologiska aspekterna kring viljan att överleva.

För många är det bekant och förstått hur viktigt viljan är i en krissituation. Viljan att göra motstånd i en krigssituation. Viljan att vandra den sista kilometern till vindskyddet. Viljan att ta sig upp till ytan vid en drunkningssituation. Att inte ge upp, fast kroppen skriker och strejkar. Viljan kan flytta berg, brukar det heta.

Men viljan kräver näring och bränsle. Inte bara i form av kalorier utan i form av stimuli. Vi behöver motivation. Det mest uppenbara är en förälder vars barn är motivationen att anstränga sig till det yttersta för att säkerställa deras överlevnad. Men det kan lika väl vara ett vänskapsband, en religion eller en ideologi, ett husdjur, ditt hem eller till och med en dröm. Inte ovanligt en kombination av flera.

I ett långvarigt SHTF-scenario kommer viljan att överleva vara mer avgörande än någon annan faktor. Även om du har förutsättningarna rent fysiskt i form av skydd, vatten och mat kommer du att ställa dig frågan ”varför gör jag det här”. Föräldrar som tar hand om sina barn kommer givetvis ha en tydlig motivation i att ta hand om sina barn. Ett par har alltid sin partner att leva för. Personligen tror jag den största motivationen kommer från att hjälpa människor i den absoluta närheten oavsett om det är barn, sin partner, släkt eller nära vänner.

Den som tror sig kunna klara sig som ensamvarg behöver fundera kring detta. Är överlevnad i sig en tillräckligt stor motivation? Vad är annars poängen att fortsätta? Trots allt är människor av naturen flockdjur. Vi är mentalt formade att vilja tillhöra en grupp. Bara för att du idag känner att du inte passar in betyder inte att behovet inte finns där, eller kommer finnas där när varje dag blir en kamp för att överleva. Historiskt har det alltid visat sig att människor i grupp har en större chans att överleva. Med grupp menar jag inte stora sammanslutningar utan mer ”familj” eller ”släkt”.

Något att fundera på, som egentligen är djupt deprimerande, är vad som händer om det värsta tänkbara skulle hända. Vad händer om hela eller delar av anledningen till din motivation försvinner? Sjukdom och död kommer tyvärr inte vara något ovanligt i ett långvarigt SHTF-scenario. Titta till exempel på belägringen av Aleppo i Syrien, Sarajevo i f.d. Jugoslavien eller Leningrad. Brist på rent vatten, mat, medicin, sanitet, värme/skydd förvandlade dessa områden till inringade små helveten på jorden. Det är, som vanligt, alltid civilbefolkningen som lider svårast.

Så släpp tanken på att SHTF skulle vara en glorifierad hajk i skogen eller en lång semester i sommarstugan. Solen kommer inte alltid att skina, gräset kommer inte alltid att vara grön och fåglarna kommer inte alltid att kvittra i den ljumna vårbrisen. Det kommer vara grått, vått, mörkt, kallt och skrämmande. Minsta lilla sår kan bli infekterat. En hostning eller nysning kan betyda början på slutet i en kropp med nedsatt immunförsvar. Ändå kommer den största svårigheten vara att överkomma dig själv; viljan att lägga sig ner och strunta i allt.