Tvivlet

Det finns tillfällen då jag undrar om det jag gör verkligen är rätt. När försommarnatten är ljus, varm och lugn. Hundarna skrotar i trädgården. Magen är mätt och allt är lugnt och harmoniskt. Bortsett från några bilar långt bort är det tyst. I all min livserfarenhet finns det inget som talar för att detta skulle ändras. Hela mitt liv har jag aldrig gått (ofrivilligt) hungrig. Aldrig har jag fruktat för mitt liv. Visst var kalla krigets skugga mörk nog att även jag förstod att det fanns en risk för ett krig med Sovjetunionen, men det fanns i så fall en plan. En någorlunda trygghet. Gå till utpekat skyddsrum, följ instruktioner. Mat och förnödenheter fanns. Dessutom visste jag att vi hade en militär som skulle göra allt de kunde för att skydda oss. Pappa (som jobbade inom försvarsindustrin) pratade ofta om hur bra de nya vapen han miljöprövade var. Hur bra vårt flygvapen var. Hur vi i alla fall hade en chans.

Detta är min bakgrund. En trygg, lugn uppväxt. Hoten fanns, men var på något sätt ändå hållet i schack. Så upplevde jag det under min uppväxt. Ja, jag är en del av det fredsskadade folket. Trygghetsnarkomanerna. Strutsaspiranterna. Hade inte den där omisskänneliga känslan av att något är på väg åt helt fel håll hela tiden tvingat mig att tänka, klura, läsa och lägga pussel hade jag varit en av alla dessa. De, vars största bekymmer är om grannes gräsmatta är grönare än sin egen. De som planerar nästa helg minutiöst; storhandla, skjutsa barnen till fotbollsmatchen, tvätta, städa, äta tacos, titta på melodifestivalen, dricka vin och äta chips.  De som på sin höjd tittar på Rapport. De som tror att allt är som det alltid varit. Att allt kommer att lösa sig.

Som jag är avundsjuk. Som jag ibland önskar att jag kunde radera bort allt jag lärt mig. Allt jag läst. Allt jag sett. Jag önskar, i mina stunder av tvivel, att också jag kunde få vara struts. Leva lyckligt ovetande. Elen kommer från uttaget, maten från ICA och vattnet från kranen. Tänk att få lägga sin energi på triviala ting igen. Att få sitta och spela datorspel eller titta på TV med en näve chips.

Kanske ska jag också stoppa huvudet i sanden? Strunta i allt som kan tänkas hända. Jag kan ju ändå inte påverka något.

Eller kan jag det?

Varför ska jag bry mig när ingen annan verkar göra det? Är det jag som har fel och alla andra som har rätt?

Det går inte att olära sig kunskap och insikter. Hur jag än försöker kan jag inte. Jag vet att det finns åtminstone en sak jag kan påverka. Precis som du kan. Precis som vi alla kan. Vi kan påverka våra förutsättningar att klara oss även om ingen kommer till vår räddning vid en kris. Vi kan alla förbereda oss. Bara för att staten inte tar krisberedskap på allvar betyder det inte att de har rätt. Bedömer du situationer utifrån dina egna analyser och kommer fram till att det nog är klokt att ha ”lite i reserv” finns det ingen som hindrar dig. Personligen har jag redan bestämt mig och den utstakade vägen är den jag valt att gå.

Jag preppar. För mig familjs skull. För min egen skull. Inte för att få en medalj eller ens en klapp på axeln. Förhoppningsvis har jag fel. Men jag har inte råd att chansa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s