När kriget kom

Nedan inlägg är skrivet för två månader sedan, men blev inte publicerat. Anledningen är att min morfar kort efter detta skrevs gick bort. Egentligen ville jag fortsätta diskussionen och få morfars syn då han var några år äldre än mormor och kom ihåg lite mer.

När jag senast besökte min mormor och morfar halkade vi av någon anledning in på hur de upplevde andra världskriget. Självklart är jag idag mer nyfiken på hur det påverkade dom och människorna runt om kring dom. Tyvärr var min morfar sjuk och kunde inte bidra med så mycket information, men min mormor däremot, hade en del att dela med sig av. När andra världskriget bröt ut var min mormor 6 år gammal. Trots det minns hon exakt när och hur hon fick reda på det.

– Min mor och jag hade varit och handlat. I sin ena hand bar min mor en matkasse och i den andra höll hon mig. När vi nästa var hemma kom vår granne ut och ropade ”Fru Sedin! Fru Sedin, kriget har brutit ut!”. Själv förstod jag inte vad han menade, men min mor kramade min hand så fruktansvärt hårt att jag av det förstod att något riktigt allvarligt hade hänt, berättade min mormor.

Jag blev mer nyfiken och frågade om hon kom ihåg hur det påverkade deras vardag.

– Det jag kommer ihåg är hur det kom många krigsbarn från Finland som började i min skola och i min klass. Jag kommer också ihåg hur alla tanter stickade och virkade mössor, vantar och annat att skicka till både Finland och Norge.

På min fråga om ransoneringen svarade hon enkelt att de inte tidigare levt i något överdåd och att hon nog var för liten för att minnas att hon saknade något speciellt. Men hon minns att det var ransonering och att det för vissa, ”de som tyckte sig vara för lite mer”, som hon uttryckte det, innebar att de inte kunde leva som de var vana.

Något som hon däremot kom ihåg (när jag nämnde att vi skaffat kaniner) var att hennes familj födde upp kaniner för att dryga ut maten med. Hon har till denna dag svårt att äta kanin då de åt det så ofta när hon var liten.

Hon berättade också om hur hon mindes krigsslutet och hur barnen (hon och hennes vänner) gick i fackeltåget och hur lyckliga alla vuxna var att det äntligen var fred.

– För det skulle ju aldrig mer kunna bli krig, avslutade hon med ett snett leende.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s