Dags att gå vidare

Eftersom jag råkar ha lite tid över, har jag ägnat några dagar till att fundera. Önskvärt hade varit om jag nu kunnat presentera något kopiöst insiktsfullt och klokt. Så är tyvärr inte fallet. Faktum är att tankarna mest går i cirklar. Kommer tillbaka till början utan att egentligen fått något vettigt ut av det annat än smulor och fragment. Men även smulor kan vara av godo.

Någonstans i mitt undermedvetna har en omställning gjorts. Antagligen är det mer en omvärdering. Det har tagit lång tid och det är lite svårt att förklara. Men jag ska försöka. För många år sedan, när jag köpte mig mitt hus, såg jag det som en livslång investering. Här skulle jag bo tills jag gick i pension och huset skulle vara min sista ekonomiska säkerhet om något skulle gå åt skogen. Att amortera mycket på lånet var en självklarhet av många orsaker. Dels vill jag av princip inte vara skuldsatt, dels ville jag gå ner kostnaderna så fort som möjligt och dels för att ha utrymme till större renoveringar om jag skulle behöva låna till det. Logiken var med dåvarande kunskap och erfarenhet sund.

Det fanns bara ett problem. Jag var fast. Ofri. Skulle något hända (spräckt bostadsbubbla, skenande räntor) skulle jag få problem. Kanske inte direkta ekonomiska problem, men att sälja huset skulle bli svårt och att sälja med förlust var inget alternativ. Alternativet var så klart att öka amorteringstakten ännu mer och så fort som möjligt bli skuldfri. Eller, kunde det vara så att det var bättre att förekomma och sälja redan nu, när det är förmånliga räntor och lättare att få det sålt så att man till och med kan gå med lite vinst (nej, det handlar inte om stora summor på varken lån eller potentiell vinst). Mitt resonemang började leda mig in på det jag egentligen redan visste, men inte insåg. Om en vinst inte realiseras (genomförs) så är den bara teoretisk. Det spelar ingen roll hur mycket mäklaren säger att ditt hus är värt. Inte förrän pengarna sitter på kontot är priset korrekt enligt marknaden.

Nog tar det fortfarande lite mot. Det är ju trots allt mitt hus. All tid och energi som lagts ner. Men sådant är bara nostalgi. Rent krasst inser jag att det rätta är att sälja, bli skuld fri. Säga vad man vill om Göran Persson, men han hade rätt i att den som är satt i skuld är inte fri. Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att frihet inte kan prissättas. Om jag verkligen ska bli fri måste också det innebära att kliva ur hamsterhjulet och sluta vara beroende av nästa lönekuvert. Det kräver också uppoffringar. Minimera utgifter. Ta bort vissa bekvämligheter. Avstå sådant som inte är nödvändigt. Först då kan jag bli fri att göra vad jag vill. Om det betyder att jag får vara utan en ny mobiltelefon eller en ny bil, då är det så. Vad som finns på andra sidan är något för mig mycket viktigare.

Detta är alltså min chans att i någon mån börja om. Göra om och göra rätt. Få bort alla skulder och kravla upp från bolåneträsket. Jag tänker ta den chansen medans det är möjligt. Sedan kommer jag att ta det där ifrån. Men då är jag fri att göra vad jag vill.