Att fastna vid ett vägskäl #prepperSE

För första gången på väldigt länge vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig. Visst har jag börjat skriva texter som jag sedan kastat, men oftast för att själva premissen varit undermålig, inte för att jag inte vetat hur jag ska formulera mig. Nu har jag något att förmedla, men vet inte hur.

Vid varje lång resa känns alltid målet så långt borta. Så vänjer man sig vid resan, faller in i en slags lunk. Plötsligt är man framme och man undrar hur det kunde gå så fort. Våra liv är många parallella resor som sker samtidigt. Vissa korta, andra bokstavligt livslånga. Några tänker vi på varje dag, andra lunkar på i bakgrunden utan att göra mycket väsen av sig.

För ett par veckor sedan berättade min son att han och hans flickvän har börjat titta på lägenheter. De ska flytta härifrån, ihop och börja sina liv. Som förälder är detta ett bitterljuvt ögonblick. Själv hade jag ingen erfarenhet av det men hört från andra med vuxna barn hur det var. Bara för att vara glasklar så tycker jag att det är jättebra att min son vill klippa navelsträngen och stå på egna ben. Även om jag tycker han är väldigt ung, med mina ögon mätt kanske strax över 10 år, så finns det inte mycket jag kan göra för att hindra honom heller. Det finns alltid tio tusen invändningar man som förälder kan hitta kring varför detta är ett dåligt beslut, men jag kan inte längre hindra honom från att begå misstag. Visst kan jag försöka förklara men han kommer inte lyssna. Det gjorde inte heller jag på mina föräldrar.

Oaktat detta tänker jag vara lite egoistisk och vända blicken till min egen horisont. Som jag skrivit om på bloggen så många gånger ämnar jag flytta upp till BOL Norr. Jag har alltid sagt att det kommer att ske när jag ser att sonen gått klart skolan och står på egna ben. I vår tar han studenten och kommer säkerligen då ha hittat ett eget boende. Det lämnar mig fri att sjösätta min plan så småningom.

Det är just det där ”så småningom” som varit lite av en snuttefilt. Visst har jag haft siktet inställt på ett visst tidsspann, men det har alltid varit så långt borta. Nu är jag snart där. Kanske till och med snabbare än jag trott. Givetvis betyder det inte att jag måste agera direkt bara för att möjligheten finns där.

Nu när jag är i position att se framtiden tydligt känns det hela inte så lite skrämmande. Det är himla lätt att sitta och vara kaxig över något som kanske kommer att ske om fem år. Tvivlet har de senaste veckorna varit en ständig följeslagare och grubblerierna allt djupare. Trots att jag tänker göra en väldigt mjuk övergång har bara själva akten att flytta dit blivit som en brant klippvägg som tonar upp sig framför mig.

Har jag blivit för bekväm? All äventyrslust och inspiration har blivit som bortblåst. Varje potentiellt hinder känns så mycket större nu än för bara ett år sedan. Vinsterna känns små och triviala. Ändå skriker fortfarande en röst djupt i mig att detta är rätt. Inte bara rätt utan ett måste. Jag kan inte förklara det på annat sätt. Trots detta är jag åter rädd.

Inte heller har jag lyxen att söka stöd hos någon annan. Det finns ingen andra hälft som kan stötta, uppmuntra, avlasta eller sparka mig i röven. Aldrig har jag känt av ensamheten så som nu. Än värre är att jag inte har någon att dela eventuella framgångar med.

Då återstår också frågan vem jag egentligen gör detta för. Igen denna fråga som vägrar ge mig ro. Just nu kan svaret inte bli annat än att jag gör det för mig själv. Men om det finns så mycket tvivel, hur kan det då vara rätt? Jag blir inte klok på mig själv.

Det enda jag vet med säkerhet är att jag kommer att genomföra detta. Jag måste, även om jag snart inte längre vet varför. Livet är för kort för att inte våga följa sin dröm. Jag klamrar mig fast vid bilden av min egen dödsbädd, full av ånger över allt jag inte gjorde. För det var bekvämt att avstå, för att jag var rädd för det okända, för att det alltid fanns dåliga ursäkter att inte agera.