Detta är en uppföljning av inlägget ”Realitet, fantasi, önskan” där jag tog upp anklagelser om att vissa verkar tro att man som prepper önskar att SHTF. Idag tänkte jag utforska tänkbara reaktioner när väl skiten träffat fläkten från de som innan kanske inte sagt så mycket.
Åter igen kommer jag utgå från Kübler-Ross-modellen. Den består som bekant av fem olika faser man går igenom vid en kris. Dessa är förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Det är framför allt den andra fasen, ilska, jag tänker beröra.
Om vi preppers (preppare?) blir beskyllda för allehanda missriktade anklagelser idag, misstänker jag att vi kommer att få utstå ännu mer anklagelser när väl SHTF. Och då från våra närmaste, från vilka det kanske gör som mest ont att bli anklagad av.
Nu är ju som bekant alla människor unika och våra nära och kära är inga undantag. Hur någon person reagerar beror så klart på individen och på vilken situation denna befinner sig i. Dock har jag inga som helst problem att föreställa mig anklagelser som ”Nu har du fått som du vill! Är du nöjd nu!?” när en människa i ens absoluta närhet når stadiet ilska.
En sådan reaktion eller liknande är helt naturlig. Det är ett uttryck för rädsla och kanske ett misslyckande och/eller avundsjuka (att inte kunnat förutse och förbereda sig). Detta måste man som prepper vara beredd att hantera. Det sista man vill i en krissituation är att starta ett stort bråk över något som varken går att göra något åt eller som kommer att leda till något produktivt, samt dessutom (förhoppningsvis) redan är ombesörjt.
Hur man väljer att hantera detta är så klart upp till var och en. Det kloka är att inte eskalera en groende konflikt och att behålla lugnet. Det sista du vill är att själv dras in i en känslostorm när du mer än något annat behöver ett klart huvud. Samtidigt måste du vara medveten om att reaktionen finns där av en anledning och att den behöver lösas upp för att komma vidare.
Att bemöta sådana påståenden med en förstående inställning kan vara en väg. Bekräfta att du förstår oron. Var ärlig och medge att du kanske också är orolig eller rädd, men att ni måste jobba tillsammans för att lösa detta. Kosta på dig att vara ödmjuk. Inget vinns på att i det läget vara aggressiv eller känslokall.
Det kan tyckas att jag tjatar om de mentala bitarna kring prepping. Jag gör det av en anledning; det talas för lite om det. Kanske är det sexigare att skriva om prylar, mat och att överleva i skogen med bara en kniv. Men faktum kvarstår att din beredskap börjar och slutar i ditt eget huvud.
själv ängnade jag ”halva” julaftonen att berätta för släkten om min preppning, försökte inspirera och förklara hur man kan tänka om omvärldsfaror och hur jag har förberett mej. sa att det bästa vore om ni åxå gjorde det för annars skulle jag när SHTF bli tvungen dela allt med dom, men jag pratade för döva öron tror jag, betraktades nog lite suspekt. Men att dela med sej kommer inte gå att undvika, blod är tjockare….