Adela

Jag lovar att detta blir den sista hund-postningen på ett tag.

När jag träffade min sambo för många år sedan var mitt intresse för hundar inte särskilt stort. Visst, jag har alltid gillat att umgås med hundar och hade en schabrador hane under en period, men aldrig levt med hundar i flock. Som jag skrivit tidigare är det speciellt att tillhöra en flock.

När ”vi” fick den första kullen valpar som jag varit med om, behöll min sambo en tik (hon som precis fått sin första kull) som heter Betty. I samma veva fick sambon för sig att hon behövde en till ”linje”, som det tydligen heter i avelsarbete. Så hon åkte ner till Tjeckien och hämtade hem en liten brun tik. Hon var så när som på några veckor lika gammal som Betty. Sambon undrade om jag visste något kvinnligt namn från Tjeckien och det enda jag kom på var Adela. Så fick det bli.

Vi hade alltså två väldigt unga tikar; Betty och Adela. En svart, en brun. Båda med helt skilda personligheter, skulle det visa sig. Som barn till alfahonan åtnjöt Betty den stora fördelen att kunna komma undan med mord. Försökte Adela göra det samma åkte hon på skarpa korrigeringar och utskällningar. Än värre var att Betty älskade sin matte över allt annat. Hon skulle hellre gnaga av sig sin vänstra framtass än att göra matte illa. Hon låg i sängen bredvid, eller helst på, sin matte på nätterna. Försökte Adela få lite kel blev det alltid på nåder och aldrig någon längre stund innan Betty var där och försökte trycka bort den bruna tjejen.

adela

Adela väntar utanför mitt kontor på att jag ska arbeta klart.

Helt naturligt föll det sig att Adela började ty sig till sin husse. Det fanns förstås många fördelar med att göra så. Till exempel så är det husse som lagar all mat. Adela kom fort på att även om man inte får sova i sängen, så kunde hon försiktigt smyga upp utan att jag vaknade. Dessutom tog jag henne lite extra i försvar då hon ibland fick (i mina ögon) oförtjänt mycket korrigeringar av både flock och matte. Med tiden växte vårt band starkare. Hon följde mig vart jag gick och satt oftast tålmodigt och väntade på att jag skulle jobba klart utanför mitt kontor.

Vid ett års ålder måste storpudlar höftledsröntgas då de måste ha ”fria” höfter för att få gå vidare i avel, vilket är därför min sambo har sin kennel. Olyckligtvis visade det sig att Adela inte hade helt fria höftleder. Mitt hjärta sjönk eftersom jag var fullt medveten om att vi enbart kan ha kvar hundar som går att använda i avel. Min sambo gjorde om höftledsröntgen en gång till för att vara helt säker, men resultatet blev det samma.

”Du vet vad vi måste göra?”, förklarade min sambo sorgset. Självklart visste jag det. Min älskade Adela skulle vara tvungen att flytta ifrån oss. Här någonstans slutade min hjärna att fungera och mitt hjärta tog över.

”Om Adela flyttar, då flyttar jag också!”, blev mitt trotsiga svar. Jag var egentligen inte arg på min sambo utan på situationen, och tanken på att förlora min Adela var outhärdlig.

”Okej, är du helt säker på det här?”, undrade min sambo kallt. ”Jag har inte tid att ta hand om en extra hund med allt vad det innebär. Ska Adela bo kvar blir det ditt ansvar.”

Handsken var kastad och jag var tvungen att ta upp den och anta utmaningen. Lite visste jag då hur mycket tid och energi det faktiskt går åt att sköta en storpudel med päls. Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag fortfarande gjort samma val, men det var tur att jag var lyckligt ovetande.

Varje vecka badade, fönade och borstade jag Adela. Bara det tog mig 2-3 timmar. Som tur är litar inte min sambo på mig med saxen, så klippa Adela gjorde jag aldrig (med undantag för en gång). Jag gick på valpkurs och andra kurser. Vi tränade lydnad, lite spår och andra små övningar. Adela älskade att ”jobba” och var väldigt uppmärksam och smart. Hon följde med mig på vandringar i skogen och om jag skulle iväg fick hon följa med.

Så en dag för två år sedan fick vi en förfrågan från Adelas Tjeckiske uppfödare. Adelas mamma hade blivit sjuk och kunde inte få fler kullar. Adela var den enda tiken hon hade och om hon inte gick i avel, vilket inte gick i Sverige men väl i Tjeckien (på grund av olika regler), så undrade hon om hon fick låna Adela för att ta en kull valpar.
Jag hade träffat Adelas uppfödare förut och hon och hennes familj är de gulligaste människorna jag känner söder om Malmö. Allt hennes avelsarbete låg på något konstigt sätt nu i mina händer. Och för första gången satte jag mina egna känslor åt sidan och tänkte lite objektivt på det hela. För mig var Adela en underbar kompanjon, men hon skulle aldrig kunna bli mamma och det skulle aldrig kunna komma en Adela Jr.

Beslutet var mitt. Det var jag som inte bara lovade att Adela skulle få lånas ut, utan också bestämde att hon fick flytta tillbaka till sin uppfödare. Aldrig har jag tagit ett så känslomässigt svårt beslut. Jag grät många gånger i Adelas päls innan hon lämnade oss. Adela tvättade tålmodigt bort mina tårar. Att man kan älska en hund så ofantligt mycket är helt obegripligt om man aldrig själv varit där. Enbart en gång efteråt har jag varit lika ledsen och det var när det var dags för vår gamla hane att somna in för gott.

Idag fick jag reda på att Adela blivit mamma till två små bruna ungar, en tik och en hane. Linjen lever vidare. Livet går vidare. Även om jag saknar ”min” Adela ibland så kan jag inte annat än känna att jag gjorde rätt, hur jobbigt det än var. Vem vet, kanske tar vi hem ett barn eller barnbarn efter Adela när tiden är mogen. Men jag vet att jag aldrig kommer att kunna få samma känslomässiga band till någon annan hund.

Din husse är stolt över dig och älskar dig för alltid, min Adela.

Annonser

One thought on “Adela

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s