Låt mig presentera en anekdot i form av statistik från antalet besökare på bloggen urvaken.com. Egentligen är det inte det absoluta antalet besökare som är intressant, utan trenden.
Om man tittar på staplarna i diagrammet ovan ser man rätt tydligt att intresset för prepping och krisberedskap toppade rejält i mars 2020. Gissningsvis hör det hemma med att det blev tomt på hyllorna i butikerna i februari/mars 2020 – vi kanske kan kalla det för ”toapapperskrisen”, även om det var betydligt fler varor som var slut.
Oavsett anledning ser man tydligt att något hände efter mars 2020. Min högst personliga gissning är att människor acklimatiserade sig till de nya omständigheterna. Samtidigt verkar intresset för prepping och krisberedskap minskat rejält. Även om man jämför månad för månad mot 2019 ser man tydligt denna trend.
Kanske är det bara att färre människor läser just denna bloggen? Det är så klart fullt möjligt. Under hela perioden som datasetet gäller (januari 2019 – mars 2021) så har jag dock i princip skrivit lika mycket (eller lite beroende på hur man ser det). Kanske är innehållet av sämre kvalité, kanske beror det på att jag inte längre finns på sociala medier och delar nya inlägg, kanske beror det på något annat.
Men en trend jag fångat upp under 2020 är slags utmattning. En enorm trötthet kring det mesta. På senare tid har den mer och mer tagit sig uttryck i lättirritation och frustration. Så även hos mig själv. Att ständigt matas med nyheter kring pandemin är påfrestande nog och jag kan förstå att man då inte ens orkar tänka på en långsiktig planering för nästa stora problem som kan dyka upp.
Uthålligheten tryter hos folk över lag. Jag förstår det. Då har vi ändå knappt några restriktioner alls jämfört med länder som anammat en total nedlåsning av samhället. Detta är något jag kommer ta med mig in i framtiden. Om vi under dessa omständigheter som samhället orkar med ett år, hur kommer samhället då agera under mycket sämre förutsättningar, exempelvis en värld där vi plötsligt inte har tillgång till elektricitet och mat?
Jag vet att det finns dom där ute som envist hävdar att vi kommer hålla hand och hjälpa varandra till sista andetaget. Jag är inte så säker. Inte när människor börjar bruka handgemäng i en butik över den sista toarullen. Självklart hoppas jag att jag har fel. Men hopp är en urusel överlevnadsstrategi.