Resan att komma dit jag nu befinner mig har varit minst sagt krokig och kantad av osäkerhet, tvivel och motgångar. När så i slutet av sommaren väl befann mig där jag kämpat så för att vara kunde jag ändå inte glädjas. För mycket känslor kortslöt mig. Jag gick från sorg och saknad till att känna i princip ingenting, annat än ångest och tomhet.
Det gjorde så fruktansvärt ont att lämna alla jag älskade bakom mig.
Fyra månader senare. Mörker och kyla. Snö och is. På en nästan tom Europaväg på väg hem efter jobbet, sitter jag för första gången och ler för mig själv. Äntligen har innebörden av mitt val sjunkit in och jag kan glädjas åt mitt livs kanske största beslut.
Förändringar kan vara svårt beroende på omständigheter. Åter vandrar mina tankar till hur människor skulle reagera om skiten träffar fläkten (SHTF) och man tvingas fly från sina hem, i värsta fall utan riktning eller mål. Vad skulle inte det göra med dessa människors psykologiska hälsa, även om klarar sig fysiskt oskadd?
Eftersom jag ämnar ta emot en begränsad skara människor (släkt, vänner) i just den situationen om SHTF, är dessa tankar relevanta då det kommer vara av vikt att i någon möjlig utsträckning förstå vad de går igenom. Även om de på något plan är införstådda med vad det kan innebära är jag helt övertygad om att det inte går att förbereda sig fullt ut på ett sådant scenario.
Med det sagt finns det ingenting i min egen erfarenhet som säger att jag kommer klara mig undan samma psykologiska effekter av att SHTF. Detta trots att jag funderar kring dessa frågor väldigt ofta och har gjort så under mer än ett och ett halvt decennium. Detta trots att jag har mindre att förlora än de flesta då jag inte är så fäst vid materiella tillgångar. Detta trots att jag gått igenom ett antal trauman tidigare i livet. Inget kommer kunna förbereda mig eller någon annan fullt ut för vad ett riktigt SHTF-scenario faktiskt innebär rent psykologiskt.
Men just nu gläds jag. För första gången på länge kan jag faktiskt hävda att jag mår rätt bra. Någonstans är det precis allt jag någonsin kan önska – att få må bra. Det är också en förutsättning för att kunna vara mer närvarande i nuet, att leva livet här och nu.
Hej!
Roligt att du mår bra och har funnit dig till rätta. En sak undrar jag över… uppskattar dina nära och kära att du gör det du gör och är villig att ta emot dem vid behov? Hjälper de till något?
Jag har själv försökt få mina nära och kära att handla lite extra, men det går inte hem något vidare (förutom lite hos en). Denne sade att det blir nog många som kommer hem till hen om det krisar till sig…!
Har du några tips om hur man kan få folk att förstå att det kan vara bra att förbereda sig lite och inte bara tro att man kan åka till annan eller att inget händer. Vore tacksam för tips. Det jag gör verkar inte göra någon skillnad. MVH
Jag har själv sedan länge gett upp hoppet om att få någon hjälp med förberedelserna, men jag kommer ändå att hjälpa de nära och kära som kan tänkas dyka upp (som är påtalade att de är välkomna). Även om jag inte få någon hjälp innan så kommer jag behöva hjälp i form av mankraft om SHTF.
Tyvärr har jag inga bra tips att ge annat än att påtala det uppenbara i det som nu händer med pandemin, att något faktiskt kan hända och att det bara är att titta på hur det är i andra länder med total nedstängning och hur man där har det.
Det kan ta lite tid för människor att komma till den slutsatsen, men oftast så gör folk det av sig själva bara de får lite ”knuffar” i rätt riktning. 🙂
Det huvudsakliga för mig är att ge mig själv en trygghet där jag vet att jag kan dela med mig till andra. Det är en rikedom med vetskapen att jag klarar detta sthf scenario ett tag. Sen beror det självklart på vad det är.
Hjälp med förberedelser räknar jag inte med att få. Jag har en vän som håller på liksom jag. Dessvärre är nog inte han den som jag buggar ut med även om det vore önskvärt.
Visst är det lycka och rikedom att veta att ens egen överlevnad finns för ett tag framöver.