Helgen då ingenting skulle göras. Det är denna helgen. Jag lovade mig själv att verkligen koppla av och inte springa runt och försöka vara duktig. Inte dra igång massa nya projekt, inte ”bara en sak till”.
Hör och häpna, men jag har lyckats med att göra ingenting. Nästan. Bortsett från att jag skruvade upp en toalettpappershållare så har jag faktiskt inte gjort mycket annat än att bara tagit det lugnt.
Igår kväll ställde jag mig i duggregnet utan för stugan. Allt var helt tyst förutom regnets mjuka brus mot skogens träd. Ingen vind. Inget ljus. Och allt var väl. En perfekt stund utan några distraktioner. Bara jag och naturen. Inte som två skilda väsen, utan som ett. Dom där stunderna är allt för få. Mitt sinne är alltid någon annanstans. Sällan närvarande i nuet.
Idag gick jag ut en sväng i min skog för att bara vara där, bekanta mig med mina omgivningar. Även detta är något jag för sällan tar mig tid till. Faktum är att jag inte alls hittar så bra som jag önskar jag gjorde på min mark.
När jag klättrade över fallna träd och över flödande vattendrag hittade jag en slänt jag aldrig varit vid. Trots över fyra år i min ägo finns det fortfarande gott om gömmor kvar osedda av mina ögon.
I den slänten, bara ett tjugotal meter från brunnen, hittade jag ett mindre skrotupplag. Kanske inte en soptipp, men ett ställe som tidigare uppenbarligen använts som dumpplats för skrot. Av någon anledning gjorde det mig ledsam. I övrigt har marken varit fri från löst bråte och skräp. Men i slänten fick jag omvärdera den tidigare ägarens förehavanden.
Det är inte så att jag är arg, bara besviken. Jag får ta tag i att rensa undan skrotet nästa år och köra iväg det till en återvinningscentral. Det är inga jättestora mängder, men det måste ändå göras.
För nu tänker jag fortsätta med att göra ingenting. En till vedklabb in i spisen och sedan lite mat.
Hittar också små skrotgömmor på min torpmark. Mest gammalt glas. Var man än gräver stöter man på glasbitar från flaskor och fönster. Men mitt skräp är nog äldre än ditt; på den tiden (i mitt fall innan 1950) fanns det knappast några ställen att dumpa skrot. Man gjorde det på tomten.
Men man undrar varför de inte kunde gräva ned det någon meter. Eller i alla fall samlat det på ett ställe.
Har en rolig berättelse från ett gammalt fiskarsamhälle i Bohuslän. En kamrat köpte en fiskarstuga där det hade levt en gumma. Trots att gumman varit död i många årtionden är hon fortfarande känd som en av de duktigaste och präktigaste fruntimmer som levt på vår jord.
När kamraten röjde i ett förrådsutrymme hittade han gummans gamla deklarationer och skrivelser till och från olika myndigheter. Hon kunde uppenbarligen inte ta hand om sin ekonomi och hade stora skatteskulder och mycket annat bråk. Kamraten har inte avslöjat gummans hemligheter utan byn får behålla sin legend.
Vi har alla våra hemligheter. Om så i ett gammalt förråd eller nedgrävt i en slänt i utmarkerna.