Som jag skrivit om tidigare så låg jag inne på sjukhus för en inflammerad bukspottkörtel. Vad jag också berörde som hastigast var hur uttorkad jag var vid tillfället då jag åkte in akut. Idag tänkte jag gå in lite djupare på vad som kanske är en perppers mest sårbara, men ej uppenbara, tillkortakommande.
Egentligen handlar det om något så enkelt och trivialt som vatten. Alla vet att vi behöver vatten för att överleva. Som prepper säger man ofta att man behöver ”mat, vatten, skydd” för att klara sig. Tyvärr verkar många, omedvetet, ta detta mantra som en prioriteringsordning. Först mat, sen vatten och sist skydd. Krasst borde listan vara omvänd; skydd, vatten, mat.
Det tog mig ungefär fyra dygn att bli uttorkad till den milda grad att jag var nära en total kollaps. Även om jag drack så kom det upp med vändande post, vilket så klart gjorde det hela ohållbart. Men lärdomen och erfarenheten kan lätt appliceras utan att ha maginfluensa eller en inflammerad bukspottkörtel. Konsekvensen och symptomen är de samma.
Första tecknet på uttorkningen var att urinen blev mörkare och mörkare, men även mindre i mängd. Till sist slutade jag kissa överhuvudtaget, men det var längre in i uttorkningen.
Andra tecknet var ökad törst. Kroppen försöker naturligt tala om att den har för lite vätska i sig. Törst. Helt naturligt och vanligtvis brukar vi åtgärda detta utan att egentligen tänka på det. Vi dricker när vi blir törstiga, förutsatt att det finns något att dricka…
Tredje tecknet var utmattning. All ork och energi tynade bort. Bara att resa sig från sängen var en ansträngning. Att gå upp för trappor var ett maratonlopp som krävde en lång återhämtning efteråt.
Fjärde tecknet var flera saker på en gång. Dels började muskler och leder värka. Jag gick som en 80-årig gubbe, stapplande och haltande. Varje steg var ren smärta i kroppen. Samtidigt tog allt tålamod slut. Har var arg och irriterad på allt; hundar som ville kela, telefonen som ringde, ljud och lukter. Antagligen hängde det ihop med bristen på energi.
Femte och sista tecknet. Behov av hjälp. Till slut gick det inte längre och insikten om att detta är riktigt allvarligt och att jag inte kommer att kunna lösa detta själv utan måste få hjälp. I dag är hjälpen bara ett telefonsamtal borta. Vilket för mig var tur.
Hade detta skett under ett SHTF hade jag antagligen varit död idag. Så illa var det. Hade jag inte fått dropp, medicin och vård hade jag slutat mina dagar i min egen källare. Alla prepp i världen hade inte hjälpt mig. Även om jag på något sätt hade lyckats komma över dropp och kanyler hade jag inte haft kunskapen att använda det. Någon av mina sjuksköteutbildade släktingar hade i och för sig kunnat kompensera kunskapsbristen, men det hade förutsatt att någon av dessa var på plats.
När jag nu börjar tillfriskna kommer jag att fylla på förråden med ännu mer vätskeersättning. Jag kommer också att se till att det är lätt att komma åt dricksvatten vid behov så det inte blir ett hinder att få i sig vatten när som helst. Antagligen kommer jag också att ”tvinga” alla att i början dricka ett glas vätskeersättning och en multivitamin varje dag, just för att kompensera och säkra upp att ingen går och blir uttorkad.