Uppåt, framåt, norr åt, förlåt #prepperSE

Detta, vad jag trodde skulle bli ett triumferande inlägg, har helt fått en helt annan klang. Det är så märkligt hur mitt favorituttryck ”det blir aldrig som man tänkt sig” alltid verkar stämma. I alla fall när det kommer till mitt liv. Och jag har någonstans lärt mig att acceptera detta faktum.

Först är det på sin plats att meddela att jag äntligen fått jobb norröver.  Detta som jag så länge kämpat för. Efter denna vinter och vår är det ett under i sig att något går rätt, men nu är det påskrivet och klart. Efter semestrarna går det sista, minimala flyttlasset norröver till en liten ort relativt nära BOL Norr.

Jag kommer dock inte att bosätta mig i BOL Norr direkt utan kommer att ta en så billig liten lägenhet jag kan hitta i staden. Anledningen är för att slippa pendlingskostnaden, slitage och mil på bilen samt att få mer tid över varje dag. I en förlängning är fortfarande planen att flytta permanent till BOL Norr, men detta ligger fortfarande några år fram i tiden. Mer om detta i ett framtida inlägg, men kortfattat kan det summeras i ett antal ”tappade” år i min ursprungliga planering.

Men detta är inte den triumferande milstolpe jag så länge trott det skulle bli. Istället känns det hela minst sagt bitterljuvt.

När jag först ”tvingades” flytta ner till Eskilstuna såg jag bara staden jag lämnade för 20 år sedan. Staden jag föraktade. Staden jag hatade. Men 20 år är lång tid. Jag har förändrats. Staden har förändrats. Långt ifrån allt har blivit bättre. Kanske inte något alls. Samtidigt vet jag idag att alla städer dras med sina problem.

Det som smärtar mig mest är att lämna släkt och vänner – nya som gamla. Rent socialt har jag hittat hem. Jag känner mig uppskattad och älskad. Och jag uppskattar och älskar. Något jag aldrig trodde mig kapabel till på detta sättet. Kort sagt känner jag mig tillfreds och trygg här.

Nu river jag med flit upp detta, med rötter och allt.

Det gör ont. Mer än jag trott det skulle. Jag har svårt att finna glädje i mitt oåterkalleliga beslut, trots att jag vet att det är det rätta att göra. Det är en sak att drömma och fantisera om något, en helt annan sak att faktiskt agera.

”Var försiktig med vad du önskar dig, det kan slå in” lyder ett talesätt. Aldrig har det känts så sant som nu. Ändå måste jag nu fortsätta på inslagen väg. Fortsätta trots tungt hjärta och ständiga tvivel. Med tiden kommer säkert detta att ändras. Och bara sagt tid kommer kunna döma om mitt beslut var rätt eller fel.