Att ta upp frågor kring psykologisk krisberedskap är inte lika sexigt som att prata om praktiska ting som vilket multiverktyg som är bäst eller hur man bäst skyddar sig från strålningen efter det stundande kärnvapenkriget.
Vår förkärlek för vissa ämnen riskerar dock att skapa stora blinda fläckar i vår krisberedskap. Nyckeln till en god förberedelse är att vara förberedd på det mesta, att ha tänkt igenom otaliga scenarier och hittat lösningar för att hantera dessa. Jag är inget undantag. Det finns gott om blinda fläckar i min egen krisberedskap.
Är man praktiskt lagd och lösningsorienterad finns det en stor risk att man helt enkelt glömmer bort de så kallade mjuka värdena. Ändå är just de psykologiska aspekterna av krishantering precis lika viktiga som de mer handfasta, fysiska behoven; skydd, värme, vatten och mat. Detta är långt ifrån första gången jag skriver om detta ämne här på bloggen. Ändå lyckas det alltid hamna i skymundan på något vis.
Med det ur världen är min fråga till dig: kan du hjälpa en medmänniska som upplever ett psykiskt trauma?
Vi som preppers är i regel duktiga på att lära oss första hjälpen, hjärt- och lungräddning och liknande. Att hantera fysiska skador. Med all rätt. Det är extremt viktig kunskap. Ändå vågar jag påstå att de psykologiska effekterna av en stor kris långt vida kommer överstiga de fysiska skadorna.
Det kommer inte bara vara den utlösande faktorn till en kris som kommer bidra till psykiska trauman utan effekterna av att hantera krisen. När den tidigare så trygga världen rämnar och hela livet vänds upp och ner. Kanske måste man fly från sitt hem för att aldrig mer kunna återvända. Kanske får man se allvarligt skadade eller döda människor. Kanske blir man utsatt för våld eller hot om våld. Kanske tvingas man se en nära dö.
Allt detta kommer att påverka varje människa i grunden. Även om du själv kanske sitter trygg i din BOL eftersom du lyckades evakuera långt innan alla andra kommer även du att påverkas av vetskapen att något fruktansvärt har inträffat. Du kommer oroa dig för dina nära och kära.
Om planen är att som grupp samlas vid t.ex en BOL är risken mycket stor att delar av gruppen kommer vara traumatiserade i olika grad. Hur mycket planer man än satt på papper med vem som ansvarar för vad och hur allt ska skötas, kan jag nästan garantera att ingen tagit höjd för det faktum att människor i psykologisk kris inte fungerar – ibland alls.
Därför är det av största vikt att ha kunskapen, förståelsen och empatin att hantera människor som helt plötsligt inte alls är som man är van vid. Nyckel är tid och tålamod. Frågan är bara hur mycket av den varan det finns vid ett SHTF. Hur stor buffert har du skapat för att få den tiden som krävs för att låta människor bearbeta sina psykiska trauman?
Vi pratar inte timmar eller dagar. Vi pratar veckor och månader.
Givetvis beror allt på de individuella förutsättningar och den miljö man befinner sig i för hur snabbt ett psykiskt trauma kan bearbetas. Men tro inte att detta är något som går att skjuta upp eller ignorera. Risken om detta inte får tid att ha sin gång är att människor får långvariga psykiska problem istället.
Tro inte heller att du själv kommer gå ur detta opåverkad. Det är lätt att föreställa sig själv som den som kommer vara den starke, den som hjälper alla andra. Faktum är att chansen är rätt stor att även du kommer behöva bearbeta en kris precis som alla andra. För nej, du är inte en superhjälte. Tror du det saknar du all form av självinsikt och självkännedom.
Har du skaffat dig tillräckligt mer erfarenheter och kunskaper blir det lättare att ta sig igenom ett psykiskt trauma, men det blir aldrig lätt. Den postapokalyptiska romantiken är enbart fiktion. Verkligheten är smärtsam, kall och obarmhärtig. Som sociala flockdjur behöver vi varandra. På fler sätt än ett.