Alla veckorna som gått – del 18

Vapnen förblev inlåsta i vapenskåpet. För tillfället. Problem av en mer praktisk karaktär började pocka på vår uppmärksamhet. Två för att vara exakt; ved och vatten.

Den iskalla vinden och sakmolnet som hindrade solen att värma hade tvingat oss att elda dygnet runt för att hålla värmen. Detta hade nu gjort att all ved som fanns inomhus började ta slut. Det fanns givet vis massor med ved i vedboden. Men den ligger ett tiotal meter från huset men hade lika väl kunnat vara på månen. Det radioaktiva dammet i luften ute gjorde det livsfarligt att vistas ute utan skydd.

Lika så började vattenförrådet inne i stugan sina. Även om vi hade fyllt upp ett enormt antal 25-litersdunkar började även dessa ta slut. Precis som med veden fanns mer att hämta – utomhus i brunnen. Frågan vi började ställa oss var inte bara hur vattnet skulle hämtas in, utan även hur pass radioaktivt vattnet kunde tänkas vara i brunnen.

Den unga schäfern hade förlikat sig med att utföra sina behov på tidningar, men även dessa började ta slut. Liksom vi människor hade förlikat oss med att inte kunna duscha varje dag, utan fick nöja oss med att tvätta oss över en balja. Håret var flottigt, men att slösa vatten på hårtvätt var en lyx vi inte hade. Dessutom fanns det inte så mycket schampo att tillgå, även om det fanns gott om tvål som kunde fungera som ett substitut.

Även mina kusiner hade hamnat i något slags apatiskt lugn. De hade svårt att äta och dricka ordentligt, något som de inte var ensamma om. Vi alla gick ner på ett slags lågvarv. Trötta ögon, inramade av sina svarta hålor. En slags utmattning som var allt annat än fysisk. Varje liten arbetsuppgift kändes ofantlig. På nätterna tror jag vi alla sov dåligt. Kombinationen av att vara utsatt för stress på flera olika sätt och under en längre tid tär. Oron för bränderna var bara toppen på ett isberg.

En morgon vaknade jag av ett tumult i köket. Hunden skällde ett skall jag aldrig hört förut, blandat med ett aggressivt morrande. Jag hörde upprört mummel och fötter som rörde sig fort. Efter ännu en natt med dålig sömn tog det mig en smärre oändlighet att inte bara hitta utan även få på mig kläderna. Min älskade var redan uppe, då hon haft eldvakt under natten.

Väl ute i köket såg jag hur schäfern stor med tassarna på fönsterbrädan, skällde och morrade om vart annat. Ute i hallen stod min far med ett gevär intensivt tittandes ut genom det lilla fönstret bredvid dörren. Resten stod och trängdes runt de sista fönstret som vette in mot gården. I halv panik undrade jag vad det var som hände.

Innan någon hunnit svara såg jag själv. Genom fönstret såg jag en enorm björn som var i full färd att slita ännu en sopsäck med skräp i stycken. En gång i mitt liv hade jag sett en levande björn, på ett zoo. Men detta var något helt annat. Frenesin och hastigheten björnen rörde sig med var något jag var helt oförberedd på. Men det var något mer som for omkring. Fjädrar. Från hönshuset ner mot storstugan var snön röd av blod och fjädrar låg spridda över allt. Hönshuset dörr såg ut att bokstavligen ha blivit inslagen.

Runt björnens mun rann fradga. Så ljöd ett skott. Så högt att allt ljud försvann och ersattes av ett tjutande. Så brann ett till skott av. Och ett till. Björnen raglade till, tog några ostadiga steg framåt och föll sedan ihop. Jag såg hur min fasters mun skrek något åt hallen till, men jag kunde inte höra vad hon sade. Inte heller hörde jag kusinernas gråt och jämmer.

Istället tittade jag intensivt på björnen som låg i snön bland svarta, trasiga sopsäckar, utspritt skräp, fjädrar och blod. Det var något med björnen som jag först inte kunde sätta fingret på. Den såg fel ut. Den låg inte långt från fönstret och jag kunde lätt se alla detaljer. Kala, pälslösa fläckar prydde det en gång så ståtliga djuret. I dessa fläckar var huden inte bara bar, utan sårig. Björnen såg verkligen inte frisk ut.

Den unga hunden hade sprungit och gömt sig när skotten avlossades. När far kom ut från hallen såg han lite skakad ut. Han rörde munnen men jag hörde fortfarande inte något. Min far formade munnen i en vissling och strax kom en ung och inte så kaxig schäfer sakta gåendes, med svansen mellan benen, till honom. Han satte sig på huk och klappade vanrigt hunden, som efter några sekunder började vifta på svansen.

Efter ett par minuter började tjutandet i öronen sakta försvinna och vi kunde åter prata med varandra, om än med höjda röster. Far bad om ursäkt att han inte förvarnat oss om skotten och att han inte tänkt på att åtminstone stänga dörren till hallen för att minska ljudet något. I det stora hela var vi alla oskadda och ingen större skada hade skett.

Jag frågade rakt ut om björnar brukade se ut som den nyss fällda. Min fars ögon smalnade när han från fönstret studerade de pälsfria fläckarna på björnen, men han hade inget svar. Inte heller min faster heller hennes man kunde med säkerhet säga vad dessa kala fläckar var. Det spekulerades i brännskador från skogsbranden, men utan att gå ut och undersöka björnen så gick det inte att säga något alls.

Men efter denna morgon var det ingen som hade någon som helst lust att bege sig ut varken för att inspektera björnen närmre, hämta mer ved eller mer vatten. Inte bara för de radioaktiva damm som omgav oss, utan nu också rädslan för att ännu en björn skulle hitta hit. Frågan vi ställde oss var hur länge vi skulle klara oss på de resurser som fanns i huset.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

One thought on “Alla veckorna som gått – del 18

Add yours

  1. En hemsk spänning eftersom du bara förmedlar ett sannolikt kommande scenarie, trodde först det var ett kringdrivande rövargäng som kommit.. Tack för att du delar med dig av dina tankar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Proudly powered by WordPress | Theme: Baskerville 2 by Anders Noren.

Up ↑

%d bloggare gillar detta: