Medans grannarna frenetiskt klipper gräset och påtar i sina trädgårdar har jag tankarna på helt annat håll. Det är något som stört mig under en längre tid och som jag hoppas bara är något som jag inte förstår. Låt mig börja i Sverige och Riksbankens senaste pressmeddelande gällande räntebeskedet, som kom 2016-04-21:
”Riksbankens penningpolitik har bidragit till en starkare konjunktur och stigande inflation”
Detta är den första meningen. Riksbanken slår sig alltså på bröstet för att de skapat en starkare konjunktur (och stigande inflation). Läser man vidare inser man ganska snart att läget inte är så bra som sammanfattningen och inledningen gör gällande. Ändå envisas politiker och ekonomer att tala om en ”återhämtning”.
I september 2008 toppade den svenska reporäntan på 4,75%. I augusti 2009 var räntan nere på 0,25% i och med finanskrisen 2007-2008. Vi hade en svag ökning från juli 2010 till november 2011 där räntan toppade på 2%. Sedan har räntan sjunkit och sedan februari 2015 har vi haft en negativ ränta.
Alltså hade vi, om man enbart tittar på reporäntan, en svag ekonomisk återhämtning under 2010 och 2011 för att sedan åter falla tillbaka, och det till värre nivåer än under Leman-Brothers-kraschen. Räntan berättar en historia som rimmar illa med ”starkare konjunktur”. Men visst, räntan kan ju användas till annat, som att till exempel ”försvara” den Svenska Kronan och hålla svensk export konkurrenskraftig.
Riksbanken använder ett annat medel för att ”säkerställa en god utveckling i svensk ekonomi”. Detta är att köpa statsobligationer. Under Q2 2016 köps det statsobligationer för 45 miljarder SEK. När en riksbank köper statsobligationer brukar det även kallas kvantitativa lättnader, på engelska ”Quantitative easing” (QE). Och Riksbanken är långt ifrån den enda riksbanken som gör detta. Vad det i praktiken betyder är att Riksbanken trycker nya pengar för att köpa statsobligationer och på så sätt tillför mer pengar till ekonomin, vilket allt som oftast leder till ökad inflation i slutändan, något som Riksbanken eftersträvar i nuläget.
Blickar man ut i världen är situationen mer eller mindre den samma. I USA meddelade nyss Federal Reserve (FED) att de lämnar räntan oförändrad, trots att de senast i december 2015 förutspådde en räntebana med fyra räntehöjningar under 2016.
I EU har nu Europeiska Centra Banken (ECB) infört ytterligare stödåtgärder som komplement till QE. Detta kallas CSPP (Corporate Sector Purchase Programme) och går möjliggör för ECB att köpa privatägda företags lån. Mig veterligen har något liknande aldrig skett, i alla fall inte på så stor skala.
I Asien pågår samma stödåtgärder som i Väst. Särskilt i Japan har QE gått så långt att det knappt inte längre finns mer skulder att köpa upp för den japanska centralbanken. I Kina devalveras nu valutan på löpande band, men i små steg, för att hålla den enorma exportmarknaden flytande.
Det finns massor av fler exempel på länder där centralbankerna har infört extrema stödåtgärder. Hela min poäng är denna. Varför behöver centralbankerna ta till krisåtgärder, som minusränta och QE, om ekonomin är i en återhämtning, som så gärna kommuniceras från både centralbankschefer och politiker? Dessa har pågått sedan 2007 och aldrig slutat.
Tittar man på världens börser har dessa i princip enbart stigit sedan botten 2008. Det är ju inte konstigt. Med noll- eller minus-ränta kan i princip inte pengar längre placeras i räntebärande medel (räntefonder, statsobligationer etc) då dessa inte ger en avkastning att tala om. Alltså måste placerare vända sig till aktiemarknaden för att få en avkastning värd namnet. Dessutom står centralbankerna beredda att ”göra vad som krävs” för att hålla ekonomin i gång. Detta kan omöjligtvis vara det nya normala. Centralbanker kan inte absorbera hur mycket som helst genom QE eller stödköp av olika ekonomiska instrument (läs skulder).
Kanske är det logiskt att den officiella kommunikationen alltid är att det pågår en ekonomisk återhämtning. All ekonomi bygger på psykologi och förtroende. Så länge börserna går ”bra” kommer troligen gemene man att sitta still i båten. Men ingenting varar för evigt. Förr eller senare kommer en lågkonjunktur och om det vi befinner oss i är en högkonjunktur undrar jag vad det finns att ta till för medel att stimulera ekonomin vid en lågkonjunktur.
Det är ju förstås helt möjligt att jag inte förstår hur makroekonomi fungerar. Mer än troligt eftersom jag inte har någon som helst utbildning på området. Men jag kan i alla fall se hur de som är experter agerar och vad de säger. När praktisk handling går stick i stäv med vad som sägs blir jag mist sagt fundersam.
Mycket läsvärt. Detta har ju pågått så länge så man undrar ju hur det kommer att bli när det till slut inte går att hålla ihop längre. En enorm gränsöverskridande krasch?