Jag vet att jag tjatar om detta i tid och otid. Anledningen är att jag själv inte förstår, varken detaljer eller helheten, och försöker lära mig. Egentligen borde det vara så enkelt. Skiten träffar fläkten och Planen (observera med stort ”p”) träder i kraft. Det var så jag föreställde mig prepping en gång för många år sedan. Med tiden har jag lärt mig hur lite jag egentligen vet.
Allt handlar om fakta och parametrar. Bara att försöka hitta en ”sanning” verkar vara ett nästintill döfött projekt. Alla ser världen på olika sätt och frågar jag tio personer om en omvärldsorientering kommer jag få tio olika varianter. Säkerligen har alla tio rätt, utifrån sitt perspektiv och den fakta de har att tillgå. Betyder det då att de tio sammantaget har rätt? Nej, så klart inte. Det ger en mer nyanserad bild men långt i från ”sanningen”. Faktum är att jag börjar tvivla på att det finns en enda, ofördärvad och absolut sanning.
Så jag sitter hemma. Skiten träffar fläkten. Först måste jag validera att det verkligen är ett SHTF. Hur gör jag det? När vet jag att det är dags att agera? När strömmen varit borta i x tid? När SR inte längre sänder? När affärerna har slut på mat? Bara den ”lilla” detaljen att identifiera ett SHFT kan vara nästan omöjligt. Visst, vissa scenarier är lättare än andra. Ser jag ett eller fler svampmoln så kan man ju lätt lista ut att SHTF.
Det nästan omänskligt svåra är att försöka förutspå konsekvenser var varje tänkbart scenario, ner på en detaljnivå, som gör att det går att se hur detta scenario skulle kunna tänkas påverka mig själv. Problemet börjar uppstå när jag försöker hitta en strukturerad väg att försöka mig på detta. Vid en första anblick borde det ju vara enkelt. Ta ett valfritt scenario och skriv ner konsekvenserna. Här kommer jag alltid till ett abrupt stop. Jag kan för lite om hur den värld jag lever i fungerar. Konsekvenserna är så omfattande och så långtgående att det blir omöjligt för mig att se dessa och hur de påverkar olika delar av våra liv, vårt samhälle och vår omvärld.
En annan angreps vektor på problemet skulle kunna vara att helt enkelt inte försöka förutse specifika scenarier och således inte heller ha olika milstolpar och hållpunkter för när vad ska göras. Istället ersätter man detta med en så flexibel och generell lösning som möjligt. Det kan låta bra till en början, men ju mer man tänker på det, ju mer inser man att det finns en inbyggd risk att förbli passiv.
Jag vet att det finns många som nu tänker att jag överanalyserar saker och ting. ”Det är bara att ta det som det kommer”. Visst, så kan man tänka. Men det gör inte jag. Jag vill vara så förberedd som möjligt och kräver av mig själv en analys, en handlingsplan och ett utfarande av sagd plan om det så skulle krävas.
Hur tänker ni? Har ni vissa nyckelhändelser som indikerar eller signalerar vissa handlingar?
Här var det hög igenkänningsfaktor 🙂
Satt själv och funderade i liknande banor och som jag ser det så är det ”bara att ta det som det kommer” som gäller, i alla lägen, för det är i princip först i efterhand som du med säkerhet kan identifiera den utlösande händelsen och efterföljande scenario. Som du är inne på så är variablerna oändligt många, och att hålla reda på alla dessa är omöjligt, speciellt när vissa variabler är omöjliga att ha koll på, men som kan få stor påverkan på utgången.
Jag har ett ”visst” kontrollbehov, men har försökt att hitta någon form av gyllene medelväg med att acceptera att jag inte kan ha koll på allt, men att jag kan agera på många olika tänkbara scenarion, men också en hel del otänkbara då jag anser att grundproblemen i de flesta fall kommer vara likartade (brist på el, vatten, mat, värme, vård, fungerande samhälle, etc) men att det kan ta sig olika uttryck (krig, krigsliknande tillstånd, inhemsk terrorism, blockader, pandemier, etc). När vi planerar för olyckor/katastrofer inom sjukvården så kan vi inte ta höjd för allt som kan inträffa, vi tar höjd för effekterna, ökat patientflöde, större antal akutoperationer, ökat behov av avancerad sjukvård, ökat behov av vanliga vårdplatser. Sedan får vi agera på vad som sker då det är omöjligt att förutspå vilka skador som kommer in, även om vissa skador kan vara mer sannolika än andra, beroende på vad som skett.
Finns mycket mer att skriva om detta, får se om det inte kommer något på min blogg under veckan 🙂
Precis som Peter säger så är det ju faktiskt väldigt logiskt att försöka vara förberedd inför effekterna av tänkbara scenarier. Du kan ju t.ex. utifrån dina geografiska parametrar utesluta vissa saker som i andra länder och på andra ställen är mer troliga, t.ex. en tornado, tsunami, Godzillaanfall eller skogsbrand. Om du nu inte har skog där du bor. Eller jätteödlor. Konsekvenserna av de mer trovärdiga scenarierna är ju återigen precis som Peter skriver relativt likartade, Effekterna på samhället är ju dessutom sekundära framför effekterna på dig och dina nära och ditt närområde, vilket gör dem ännu mer likartade – händer något måste du ha skydd, vatten, mat som grund oavsett om det är en EMP, krig eller sossekollaps.
Du har ju redan bestämt dig för att bugga in på en Plan B-gård, och nu kan du välja exakt hur avskilt du vill ha denna, speciellt om din son försvinner iväg på egna ben inom ett par år – det ger dig tid att kanske köpa något som kräver en del jobb för att bli det perfekta stället.
Nyckelhändelser för mig är VMA, strömavbrott, handen på pulsen på samhället och vissa triggers media/politiskt. Men ja, det här är intressant nog att skriva en post på – så jag får härma Peter än en gång 🙂
Den förberedde överlever! Men att vara förberedd på allt är omöjligt. Vi har i Sverige inte haft några stora katastrofer under en lång tid. Det har gjort oss till en ”sitting duck”.
Men när det är dags att göra slag i saken och bryta upp från den vanliga vardagen beror nog på hur förberedd man. Bättre förberedd så kan man vänta längre.
Men det är bara hur jag tänker mig situationen.
En komplex fråga kräver ett komplext svar.
Eisenhower sa ju såhär angående planeringen inför landstigningen i Normandie:
”Planer betyder ingenting. Planeringen betyder däremot allt.”
Jag tror att det är så här:
En plan är fortfarande bara en plan och blir inte mer än så. Det blir aldrig som planerat, men själva planeringen är viktig – den sätter fart på din fantasi/kreativitet och gör dig tryggare i att kunna hantera en evigt förändrad verklighet. Någon som får fullständig panik kan vara farlig t.om. för sig själv. Planen skapar en känsla av kontroll. Det är viktigt för vårt välbefinnande. Det bästa är väl att ha en känsla av kontroll i ett kaos? Det kan man skapa i hjärnan (bl.a. med hjälp av KBT).
Människans (och andra arters) överlevnad och framgång har alltid hängt på vår förmåga att anpassa oss till en förändrad verklighet. Planerandet för oförberedda händelser ökar din kreativa förmåga att kunna anpassa dig till din och andras förändrade verklighet.
Precis. En enda sanning existerar inte. Men just därför är inte heller påstående om att ingen sanning existerar heller någon sanning. Om vi kommer fram till att det antingen existerar en absolut sanning eller flera absoluta sanningar så kan vi kalla det för att man är religiös eller ateist. Men inte ens den absoluta sanningen religion är lika för någon. Den enda sanning som existerar (enligt mig) är att du existerar om någon tror eller vet att du existerar. Gud existerar bara om det finns någon tror på guds existens. Om ingen annan än gud ser dig så är det fortfarande någon (du själv) som ser dig. En alien, bakterie, art eller ett annat universum/dimension som ingen är medveten om existerar ju inte (trots att den/det faktiskt kanske existerar) förrän någon annan eller den själv upptäcker den. Vissa forntida gudar har dött ut medan nyare tagit över. En art kan ju existera men om ingen (ens den själv) är medveten om sin existens så existerar den fortfarande inte. Den kan bli utrotad utan att nån blev medveten om det. Jag tror att livet (sanningen) skapade sig själv genom att göra sig medveten om sin egen existens. Men vem bestämmer vad som är sant eller inte? Det gör väl var och en av oss innerst inne. Sen får det yttre ta konsekvenserna av det.
Förbryllad? Det är nog bara sunt isåfall. Ju mer man lär sig desto mindre bör folk inse att egentligen någonting kan veta. Ibland är det alltså bättre att låta bli att fundera. Förnuftet kan i värsta fall bli en blockad för intuitionen.
Hursomhelst. Det är nog rätt sunt att ändå förstå att verkligheten inte alltid är vad vi tror och att det kan förändras från tid och rum. Så när det är dags att göra något åt det? Jag tror att det gäller att kunna känna efter och lita på känslan framför förnuftet – kvinnor är oftast bättre på det än vi män. Vi kan ibland behöva ta kvinnor till hjälp för att förstå oss på verkligheten (känna efter). Kvinnor kan ibland behöva ta oss till hjälp för att hantera verkligheten (utan att agera ut hela känslo-registret). Det som krävs är att vi kan öppna upp oss och lära oss att respektera och lyssna på varandra.
Albert Einstein:
”Min religiositet består i en ödmjuk beundran för den högtstående ande som avslöjar sig själv i det lilla vi kan förstå om den fysiska världen.”
”Det verkliga tecknet på intelligens är inte kunskap, utan fantasi.”
”Förnuftet är en tjänare. Intuitionen en gåva. Vi har gjort tjänaren till mästare och glömt gåvan.”
Tänkvärt inlägg!
Det finns flera scenarion men ett är säkert: samhället faller sakta isär på något sätt och det pågår nu.
Har varit på besök i en Norrlandskommun. Ute drar stora skaror ganska så unga män omkring, män vilka kommer från länder utanför EU. De betalar inte i bussen och chauffören tittar bort. I skolan sa lärarna att de ger barnen godkänt oavsett om de presterar något eller är i skolan. I sjukhuset är inte kön veckor utan månader, år i vissa fall eller du får hitta själv en plats någonstans. Socialtjänsten bryter mot alla lagar. Många av personalen är sjukskrivna, både där och på sjukvården. Tiggare är mer aggressiva än förra året. Kommunen har satt alla i skuld, även kommande generation, för sina storstilade projekt. Polisen har omorganiserats så landsbygden är tom eller timmar från en insats.
Men folk shoppar. Ute grillas redan fast vädret är uselt. Jag är kanske paranoid.
Man märker förändringar lättare utanför sin egen boplats, vi vänjer oss så fort och tänker det var bara tillfälligt. Det behövs inte mycket innan det samhället vi var vana med kraschar. Frågan är hur.
Det är svårt att preppa för sådana scenarion. Strömavbrott är enklare. Mat också.
Precis som de före mig har skrivit, de flesta olika scenarion kräver samma typ av prepping så där är du nog väldigt väl förberedd. Det svåra är att, precis som du skriver, veta NÄR det går åt skogen. Där är det svårare, men man får nog lite på sin magkänsla och leva lite med ena foten ständigt i SHTF. Att redan nu leva som om det var lite kris, då har man ju redan ett försprång. Om vi ska vara ärliga så är det väl på en del sätt redan lite kris idag?
Väldigt bra diskussionsämne, och mycket svårt att besvara. Tror att i de allra flesta scenarior handlar om att vi alla är kräftorna som ligger i kastrullen med vatten som håller på att värmas upp. Vi måste försöka gå efter logik och intuition samtidigt. Och att släppa begreppet SHTF kanske. Begreppet medför en svartvit vy som är binär. Livet är oftast inte binärt. Och låt oss sedan se livet från en annan synvinkel – när slutar scenariot SHTF? Vad skall förändras för att det inte skall vara aktuellt längre?
Det här är ett delikat ämne.
Människan har alltid haft svårt för att få grepp om sin samtid.
Många förändringar sker långsamt och under tiden vänjer man sig och lever i en ”normalitet”.
Lättast är det om man tittar i backspegeln och ser vad som hänt under de senaste tjugo åren.
Vem kunde ha trott att kontanter var på väg att försvinna, eller att räntan skulle ligga på minus?
Vem kunde förutse att privatiseringen skulle medföra en enorm förskingring av våra gemensamma medel?
Vad återstår idag av Postverket, Statens Järnvägar, Televerket, Polis och Tullverk?
Avregleringen av elmarknaden skulle bli till förmån för alla, i synnerhet konsumenterna, framför allt skulle det bli billigare.
Jag tror att vi är mitt uppe i ett SHTF och befinner oss på det sluttande planet sedan länge.
Vi som bor på landsbygden har sett nedmonteringen av samhället på nära håll, det kanske har gett oss ett litet försprång.
Vi har kanske olika definitioner, men SHTF för mig är nog rent spontant att jag ser mer förödelse, människor som ligger döda och ingen bryr sig om dem (samhällsfunktionerna fallerat), människor råkar ut för våld ÖPPET i stor omfattning och ingen polis kommer (och försvarar man sig med vapen kommer ingen polis heller och åtalar en). Kontanter regerar, kanske byteshandel t.o.m.
Så att vi skulle vara mitt upp i detta anser jag inte, men att vi kanske är på väg, det är en annan femma. Fråga är hur snabbt, och OM vi är på väg, och hur många av faktorerna kommer att bli aktualiserade, och hur mycket kommer de att bli det?
Jag tror inte det är så lätt att säga när SHTF har inträffat eller är på väg att inträffa. Det gäller att kunna ta till sig så många underrättelser från omvärlden, som möjligt och försöka värdera dom och lägga bitarna till pusslet. Addera sen magkänslan så vet du nog när det är dags för dig att skrida till verket. Har man sen förberett sig så gott det går, samt har planer för att bugga in och för att bugga ut med några alternativ så är man förberedd för väldigt många olika scenarion. Att ha en plan för varje tänkbart och otänkbart scenario tror jag bara krånglar till det. Keep it Simple Stupid! En plan för att bugga in går att applicera på en hel del scenarion och en annan för att bugga ut bör täcka de flesta resterande.
Det absolut troligaste scenariot just nu är att vi kommer att gå in i klart sämre tider med försämrade levnadsvillkor och samhällsskydd. Sen återstår att se vad det leder till för övriga konsekvenser och om det kommer att tillkomma andra scenarion utöver det.
Ungefär så tänker jag också. Sedan blir allt relativt beroende på vilken livssituation man befinner sig i (har man familj kanske man är mer orolig), eller var geografiskt man är.
Kul att läsa alla inlägg!
Jag tror dock inte man behöver ha så bra koll på omvärlden. Omvärlden har ofta redan så bra koll på dig. Risken är att man förlitar sig på ”Fred i vår tid” och ”Sveriges beredskap är god”. Händer det nåt katastrofalt i närheten så lär de lokala medierna rapportera om det dygnet runt (man har väl batteri-radio om elen slutar funka). Risken är att man tittar för långt bort i horisonten och riskerat att missar vad som händer på hemmaplan. Att titta långt bort i horisonten gör väl man om man är oförberedd på kriser. Kriser och katastrofer sker ju hela tiden överallt. Frågan är när någon av dem drabbar mig och dem i min närhet? Det kan man aldrig veta. Men de flesta problem här i västvärlden kan lösas sålänge det finns pengar, även om det kan bli rätt dyrt. Men när du inte kan ta ut kontanter ur bankomaterna längre, när priserna börjar skena, när bensin-macken får slut på drivmedel, när bankerna slutar bevilja lån, när lönen inte betalas ut… När frugan börjar bli arg/orolig över läget. Då säger min magkänsla att det är dags att sjukskriva sig, låta barnen vara hemma från skolan, undvika affärer och bugga in på riktigt. Om sen posten slutar komma, när grannarna stannar hemma från jobbet och kanske t.om. börjar bli otrevliga (vilket de vanligtvis inte är) – då börjar det nog bli dags att påbörja en relativt snabb men kontrollerad familje-semester till ett säkert BOL till dess att man får bättre koll på vad som sker i sitt eget närområde.
Det är nog min plan. Sen får man väl ändra om planen verkar skita sig 🙂
Det enklaste måste vara att leva som att shtf redan hänt. Då är man liksom van att klara sig på lite och är inkörd på alla moment.
Om du velat leva så enkelt så hade du väl inte kunnat läsa bloggen 😉 Jag tror att det handlar mer om hur du klarar att hantera balansen mellan det kortsiktiga och det långsiktiga perspektivet i livet som avgör hur enkelt eller svårt det blir för dig framöver.
Alla kommer förr eller senare att ställas inför svåra kriser i livet. Att vara förberedd och ha en fast grund att stå på gör det inte alltid enkelt – men kanske enklare att klara av olika slags kriser och katastrofer som vi alla förr eller senare kommer att ställas inför.
Jag håller med dig fullständigt. Det är det absolut optimala. Anser att hela samhället borde omformas efter denna princip. Lev så enkelt och självständigt som möjligt utan en massa beroenden. Skapa en grundtrygghet. Lägg sedan ovanpå det allt som gör livet enklare och bekvämare. Men skulle det skita sig så vet du att du klarar dig utan.
Men detta är en utopi som jag inte tror på.
Det näst bästa är att sätta sig in i risktänkande, konsekvensanalyser och vara förberedd rent generellt. Det är inte alltid som livet har gett en de möjligheter att leva på det sättet du föreslår på heltid. Min familj hade aldrig accepterat det exempelvis. Så jag tar på mig det ansvaret att försöka ha koll på läget så gott som möjligt och ha reservplaner. Det bästa hade varit om hela familjen hade varit införstådd och accepterat det tänket, men det är inte realistiskt i mitt fall.
Jag har läst Åkeriförbundets undersökning om vad som händer när Sveriges lastbilar stannar.
Det är enligt mig en första känning av hur det kommer att bli när något händer.
Här kommer länkten till det jag skrev om….http://www.akeri.se/sites/default/files/uploaded_files/evul_rapport_2011.pdf
Tack Karin! Väldigt intressant analys.