För fem år sedan skrev jag inlägget ”Du har det du har när SHTF”. Ett stycke mot slutet lyder:
”Om nu SHTF, oavsett vilket scenario, kommer vi att låsas vid de resurser och tillgångar vi har vid det givna tillfället. Några kanske har tur nog att kunna komma åt lite extra mat eller prylar i det inledande skedet. Men det spelar egentligen inte så stor roll och gör enbart en marginell skillnad i det stora hela. Klockan har tickat till en sekund efter midnatt. Det är nu försent att ringa försäkringsbolaget och teckna en försäkring. Huset är övertänt. Det spelar ingen roll hur mycket du önskar att du hade gjort saker annorlunda. Hur mycket du ångrar dig, hur arg du är, hur ledsen du är, hur rädd du är, hur desperat du är, så är det försent.”
När jag nu ser hur människor mer eller mindre panikhamstrar mat, handsprit och mediciner kan jag inte låta bli att fundera på hur det sett ut om dessa människor hade läst och tagit till sig ovan nämnda inlägg.
Det här är inte ett sätt för mig att säga ”vad var det jag sa”. Däremot undrar jag uppriktigt hur mycket oro som enkelt hade kunnat undvikas om de som nu bunkrar i sista minuten istället hade byggt upp sin egen krisberedskap under fem års tid.
Givetvis visste jag inte när jag skrev inlägget att det om fem år skulle komma en pandemi. Däremot förstod jag att risken att något skulle kunna hända inte var obefintlig. Trots allt är det därför jag blev prepper.
Det sorgliga i detta är att när väl detta klingat ut och Covid-19 förpassas till det kollektiva minnets kyrkogård, så kommer väldigt få ha lärt sig läxan. Intresset för krisberedskap kommer tyna bort och åter igen ska en ny Mello-vinnare koras.
Människan begåvades med språk för att kunna dela med oss av erfarenheter till varandra. Låt inte denna överlevnadsmekanism offras på bekvämlighetens altare.
Bild: Maksym Kozlenko / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)