Det finns vissa saker som får mig att gnissla tänder. En av dom är människor som lever sitt liv genom sin (mobil)telefon. Det var illa när alla pratade högt och ogenerat om allt och lite till på t.ex bussen, tåget eller i kön i mataffären. Men jag föredrog det framför att se alla människor istället stå och stirra ner i sina telefoner – knäpptysta. Alla verkar leva i sin egen värld utan intresse för vad som sker runt om kring. Det är både tragiskt och skrämmande.
Jag har sett föräldrar som tittar mer på sina mobiler än sina barn i lekparker. Ungdomar som sitter sida vid sida utan att säga ett ord, utan att utbyta en enda blick, fixerade på sina små skärmar. I lunchrasten på jobbet hör man enbart mikrovågsugnens surrande och bestickens klirrande. Ingen konversation, ingen dialog.
Hur ska vi kunna dela en värld när vi inte ens ser varandra i ögonen, hör tonläget i rösten, läser kroppsspråket?
Huvudet ner i mobilen eller ögonen riktade mot datorskärmen, det ser jag varje dag.. varenda minut.
och käre tid vad jag är trött på det.
Behöver jag tala om att jag jobbar på en skola?