I mars 1909 beskrev den amerikanska journalisten Alfred Henry Lewis i Cosmopolitan hur sårbar vår civilisation är med den bevingade frasen ”det är bara nio mål mat mellan mänsklighet och anarki”.
Fritt översatt lyder texten:
’Om det blev ett avbrott i livsmedelsförsörjningen skulle rädslan sätta in omedelbart. Och om återupptagandet av livsmedelsförsörjningen var osäker skulle rädslan bli uttalad. Efter bara nio missade måltider är det inte osannolikt att vi skulle få panik och vara beredda att begå ett brott för att skaffa mat.
Om vi skulle se vår granne med en limpa bröd och vi ägde en pistol, skulle vi mycket väl kunna säga: ”Jag är ledsen, du är en bra granne och vi har varit vänner i flera år, men mina barn har inte ätit idag – jag måste ha det brödet – även om jag måste skjuta dig.”’
De där nio målen mat kan också bytas ut mot rent dricksvatten, men då är jag rätt säker på att det räcker med ett dygn innan det blir ungefär samma konsekvenser. På hundra tio år har ingenting förändrats så pass att ovan scenario inte skulle vara möjligt i dag. Tvärt om, skulle jag våga påstå att samhället både är mer sårbart och råare idag. Det Alfred Henry Lewis syftar till är inte den första tiden i ett SHTF, utan han försöker sätta fingret på brytpunkten när vi går från nuvarande civiliserade samhälle till något annat.
Nyckeln ligger i tid och resurser. Så länge det finns resurser att fördela kommer troligen dagens samhällsstruktur att överleva. Men är krisen långvarig tar till slut resurserna slut. Det är den brytpunkten som är så förödande och vad som kommer efteråt är den mardröm när allt rämnar.
När jag pratar om SHTF menar jag i princip alltid en värld där majoriteten av befolkningen varit utan mat i mer än tre dygn. Det finns gott om skildringar som berättar om hur illa det kan gå. Och om ni tror att gängkriminaliteten är illa nu, gissa hur det skulle se ut om skiten träffade fläkten.