Det var ungefär runt påsk som det svaga röda skenet försvann från himlen, det som vi misstänkt varit skogsbränder. Samtidigt uteslöts inte tanken på att det faktiskt inte alls var skogen som brann utan staden som låg några mil bort.
Den första maj kom så äntligen den dagen vi alla så länge väntat på. Efter min far gjort den dagliga strålningskontrollen inne och sedan ute visade mätaren på så pass låga nivåer så att vi vågade på oss att gå ut allihopa. Förvisso bara en kort stund.
Rent psykologiskt var detta extremt viktigt. Inte för att det var strålande solsken och varmt ute, snarare tvärt om. Däremot bröts känslan att vara inlåst och fången. Mina unga kusiner var helt i upplösningstillstånd när de klädde på sig ytterkläderna. Schäfertiken smittades av denna upprymdhet och så fort ytterdörren öppnades sprang hund och barn ut i en salig röra, hoppandes, skrattandes och skällandes.
Stämningen blev med ens helt annorlunda i vår lilla grupp. Min älskade som varit som en vissen vårblomma fick åter ett leende på läpparna och ögonen lyste med livsglädje. Även mitt egna svårmod skingrades med de första andetagen i den friska, kalla luften.
Min far stod lutad mot ena husväggen och betraktade allas glädje. I sin högra hand höll han ett av sina jaktvapen. Minnet av björn och varg hade varken lämnat honom eller någon annan av oss.
Tiden ute begränsades till två timmar. Men att vara vara fem vuxna som hjälpte till med att ta in ved och vatten gav tid över till att faktiskt mer noga göra en första besiktning av både byggnader och närområdet.
Medan barnen sprang runt i den kalla vinden på gårdsplanen inspekterade vi andra närområdet. Hönshusets dörr var krossad inåt, antagligen av den väldiga björnen. Reglarna som hade hållit uppe den nätade hönsgården var nedknuffade. Själva byggnaden, bortsett från dörren, var dock intakt. Storstugan hade klarat sig utan några som helst skador. På lillstugan hade dock plåttaket släppt på ställen och där skulle det behövas lagas förr snarare än senare.
Efter att ha gått längs gränslandet mellan skog och underhållen mark undrade min faster om det alltid brukade vara så här tyst. Min far svarade nästan frånvarande jakande. Min faster förtydligade om det var normalt att det inte hördes fågelsång. Hon hade rätt, jag hade inte hört ett enda kvittrande under tiden vi varit ute. Dock hade inte min far något bra svar annat än att det inte var normalt.
Trots att det var maj var det kallt och snön hade inte visat tillstymmelsen till att smälta. Detta gjorde dock att vi kunde följa blodspåren från björnkadavret en bit in i skogen, där det var helt uppenbart var vargarna avslutat sitt skrovmål. Det var inte mycket kvar av björnen mer än tjockare ben, pälstussar och blod i snön. Vargarna var borta sedan länge.
De två timmar vi vågade vara ute tog slut allt för fort. Innan vi gick in borstade vi noggrant av oss för att minska risken att släpa in radioaktiva partiklar. Sedan rystades alla kläder av. Även om det kanske inte gjorde någon jättestor skillnad så antog vi att det i alla fall inte kunde skada.
Resten av dagen var vi alla på bra humör och märkligt nog smakade maten mycket bättre. Min far lyfte runt middagsbordet något han verkar funderat på. Han menade på att det vore en mycket bra idé om alla vuxna lärde sig hantera och skjuta de vapen som fanns. Som det var då var min far den enda som kunde hantera ett gevär. Nu när vi kunde vara ute, om än i korta perioder, fanns det möjlighet att sprida den kunskapen.
Ingen hade några invändningar. Vi förstod alla vikten av att kunna freda sig mot rovdjur, men jag mindes fortfarande min fars och mitt samtal den där kvällen när alla gått och lagt sig, när han för första gången plockade fram ett gevär. Samtidigt kanske det inte var någon större skillnad på en människa och ett rovdjur under rådande omständlighet. Fortfarande fanns det något inom mig som starkt motsatte sig tanken på att ens behöva lyfta ett vapen mot en annan människa – än mindre avfyra det.
Nästa morgon vid frukosten undrade min fasters man hur det gått med den gamla grannen som besökte oss för vad som kändes som en evighet sedan. Givetvis kunden ingen veta svaret, men frågan var ledande för min fasters man ville att vi skulle gå dit och se efter att allt var bra. Det skulle bara ta en kvart att gå dit och sedan en kvart att gå hem, så vi skulle gott och väl hinna under de två timmar vi ansåg det vara tryggt att vara ute.
Jag erbjöd mig att följa med. Min far fick dock stanna kvar då han fortfarande var den ende som kunde använda ett vapen om något hot skulle dyka upp vid gården. Så jag och min fasters man packade en ryggsäck med några PET-flaskor rent vatten, några förpackningar ris och några konserver i fall att grannarna skulle behöva extra förnödenheter.
För första gången på länge kunde mina ögon vila på något annat än gården. Miljöombytet fick mig att börja tänka tankar jag inte haft på väldigt länge. Världen utanför hade varit så abstrakt och svårgreppbar under vår isolering. Nu exploderade hjärnan av tankar på vad som hänt med alla som jag kände.
Med en stor klump i magen närmade vi oss grannens hus.
Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.