Alla veckorna som gått – del 10

Färgbandet i skrivmaskinen tog slut utan att jag märkte det. Efter jag bytt bandet gick jag ut i mörkret och bara andades. Minnena som jag nu grävt fram har fått mig att fundera, grubbla och ifrågasätta. Även om vi nu kunnat pussla ihop ett och annat om vad som faktiskt hände, varför vi lever i den värld vi gör, så är det fortfarande så många frågor som är obesvarade. Så många varför och hur.

I mörkret hörde jag ändå liv. Barn som lite nervöst pratade med sina föräldrar på väg från utedasset in till värmen, ljuset och tryggheten i huset för att sedan gå och lägga sig. Läten från djur som rör sig i hagarna. Hur långt bort är inte detta liv från det vi lämnade bakom oss den där dagen i mars för så länge sedan? Det går inte att ens börja beskriva. Inte heller går det idag att föreställa sig hur mycket det vi idag kallar hemma har ändrats.

När jag och er farmor körde in på gården fanns här bara fyra byggnader. Storstugan, lillstugan, boden och ett hönshus. I takt med att bilen rullade in mellan husen tändes utelampor på fasaderna. På gårdsplanen, om man nu kunde kalla den så, stor min fars bil, men också en till som jag inte kände igen just då. Min älskade slog av tändningen till bilen och vi klev ur. Båda var stela i kroppen och helt utmattade mentalt.

Inifrån stugan hördes en hund skälla. Dörren till storstugan öppnades och en liten siluett rusade mot oss. Det var min yngsta kusin, inte mer än fem år gammal, men ändå uppenbart glad att se oss. Hon började osammanhängande berätta något om att åka jättelångt, matsäckar och godis samtidigt som hon kramade mitt ben för att sedan kasta sig i famnen på er farmor med ett förtjust litet tjut.

Så kom min far ut. Trots det dunkla ljuset såg jag ett ansikte fårat av oro. Han kom fram och kramade om mig hårt utan att säga ett ord. Så uppmanade han oss att gå in i värmen. Packningen kunde vänta. I köket brann det i vedspisen. Det var varmt inne och lukten av mat väckte min mage till liv igen. Runt köksbordet satt min faster, hennes man och min andra kusin och åt vad som såg ut att vara ravioli.

När de såg oss reste de sig alla upp och ett mindre kramkalas utbröt. Av någon anledning hade jag alltid föreställt mig att far skulle vara ensam i stugan. Men här var fullt av liv. En ung schäfer sprang runt våra ben och viftade på svansen, utan att skälla. Sedan hittade hunden min äldsta kusin och började frenetiskt tvätta henne i ansiktet varpå hon började skratta hysteriskt. Min far beordrade hunden att sluta och gå och lägga sig. Något trumpet lommade hunden iväg och hoppade upp i en fåtölj, lade sig med huvudet på framtassarna och tittade uppmärksamt på oss.

Lyckligtvis fanns det mat kvar på spisen och efter den kanske godaste burkraviolin i mitt liv satt jag och dåsade vid matbordet. Konversationen runt bordet var dämpad. De vuxna försökte uppenbarligen upprätthålla ett sken av normalitet. Även om jag var otroligt nyfiken över vad de andra visste om vad som hänt var jag samtidigt så utmattad att jag hade svårt att ens formulera fullständiga meningar.

Förstrött tittade jag på lampan ovanför köksbordet. Det tog rätt lång tid innan jag kom på att det faktiskt var en elektrisk lampa och säkert än längre innan jag insåg vad det innebar. Så jag frågade om det fanns ström här. Svaret var att strömmen kom från ett batteri laddat av solceller och en vindsnurra. En titta på min mobiltelefon bekräftade också att det inte heller här fanns någon täckning.

Min faster, som satt med min yngsta kusin halvsovande i knät, berättade för oss hur de kommit upp dagen innan. Eftersom de bodde i en mycket större stad än oss hade oroligheterna med de våldsamma protesterna nästan varit nog för att lämna. När sedan strömavbrotten blev tätare och tätare bestämde de sig för att åka upp hit, om inte annat som en minisemester, i väntan på att saker och ting skulle lugna ner sig lite.

De hade rest upp längs de stora motorvägarna och där hade det också varit lite trafik, fast inte alls så lite som vi upplevde på småvägarna. Även min faster berättade om militära konvojer som de mött på sin väg söder ut. Min fasters man berättade om hur de vid flera tillfällen blivit överflugna av jaktplan på låg höjd, vilket hade skrämt barnen i baksätet när det höga ljudet från motorerna på planen nådde marken.

Min yngsta kusin sov nu i knät på sin mamma och den äldre klippte med ögonen. Snart hade de förflyttat familjen till den inredda vinden där de sov. Min far plockade med disken och såg till att det hela tiden fanns ved i vedspisen. Han nynnade mjukt på något som lät som en folkvisa när han gick runt i det lila köket. Spåren av den oro jag sett i hans ansikte tidigare var nu borta. En kastrull med rester ställdes ner och den unga hunden satte sig lydigt och väntade på kommandot ”var så god”.

Huvudet snurrade och mitt desperata försöka att hålla mig vaken började gå om intet. Fortfarande visste jag inte särskilt mycket mer än när vi åkte, men bara att få vara i värmen i stugan med familjen dämpade genast den värsta oron.

Min far visade in mig och min sambo till ett litet rum på bottenvåningen där en stor luftmadrass stod bäddad. Madrassen var så stor, och rummet så litet, att det var allt som fick plats. Men det spelade ingen roll. Vi båda kröp ner under täcket och somnade nästan omedelbart.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Proudly powered by WordPress | Theme: Baskerville 2 by Anders Noren.

Up ↑

%d bloggare gillar detta: