Alla veckorna som gått – del 5

Julen kom och gick, liksom det nya året. Som vanligt firade vi den med min faster och hennes man, kusiner, farmor och gammelmormor. Det kändes tomt var ett inte ha min far där. Han hade avböjt att fira med hänvisning till att det var långt att åka, trots att han blivit erbjuden sängplats hos alla i släkten.

Det var en lugn jul och nyårshelg eftersom både jag och er farmor jobbade i mellandagarna. Det var så det fungerade, vi unga och nya fick vackert ta och ställa upp när de äldre krävde sin rätt. I rättvisans namn hade även de varit unga och nya, gjort grispassen, offrat sig. Helt ärligt gjorde det inte så mycket eftersom det var bättre betalt under helgdagar.

När vardagen åter kom tog er farmor körkort och strax efteråt köpte vi vår första, och enda, bil. En begagnad liten Renault. Eftersom jag till denna dag aldrig varit intresserad av bilar brydde jag mig inte om några detaljer, men känslan att själva kunna åka vart vi ville var obeskrivlig och jag började sakta fundera på att det kanske vore bra att själv ta ett körkort. Så blev det aldrig. Precis som så många andra planer som aldrig blev av. Någonstans djupt i mig finner jag fortfarande en barnslig skadeglädje att det inte bara var mina planer som gick om intet.

Snön började smälta under en tidig vårsol. Det var bara mars men ovanligt varmt för årstiden. Samtidigt som snön började smälta kom de första tecknen på att något inte stod rätt till. Fast i början förstod nog ingen vad det var början på. Mönster går inte att skönja om det finns för lite information att bygga en trend på.

Under hela min uppväxt hade jag aldrig upplevt några längre avbrott i elförsörjning, värme, internetförbindelser eller vatten och avlopp. Några kortare elavbrott på någon timme kan jag erinra mig, men aldrig värre än så. När det första elavbrottet kom i mars det året var det heller inte längre än en timme. Ingen reagerade. Så klart. När internet slutade fungera ett par timmar var det heller ingen som höjde på ögonbrynen.

Så fortsatte det. Några timmar utan el här, utan internet där. I början med några dagars mellanrum, men sedan allt oftare. I början förklarades det med avgrävda kablar, den ”mänskliga faktorn”, nedfallna träd och undermåligt underhåll. Ursäkterna klingade snabbt av när problemen inte försvann utan blev allt vanligare och varade allt längre. Precis som en förkylning som börjar med en nysning, sedan rinnande näsa och till sist feber.

Samtidigt blossade demonstrationer och kravaller upp igen. Denna gången med flera dödsfall. Maskerade människor med tillhyggen drev fram längs gatorna likt en aldrig sinande flod av ilska och likgiltighet. Media försökte förklara upploppen med segregation, utanförskap, lågkonjunktur, arbetslöshet, elavbrott och gud vet vad. Efter de första dödsfallen höll statsministern i ett tal till nationen där han klargjorde att antidemokratiska element aldrig skulle få rubba det fria samhället, demokratin och rättsstaten.

Jag försökte söka mer information kring vad som hände. Mellan strömavbrott och internetproblem började jag besöka internets mer undanskymda platser. Teorier om allt från en ny världsordning till attacker från främmande makt fladdrade förbi. Min egen okunskap gjorde det svårt, rent av omöjligt, att kunna värdera vad jag läste. Hur svårt kunde det vara att rapportera sanningen? För varje påstående kom en dementi eller anklagelse riktad tillbaka.

Efter första hela dygnet utan elektricitet började vi båda där hemma bli lite oroliga. Det var en av de få helgerna vi båda var lediga samtidigt och hade sett fram mot att bara ”chilla”, som vi kallade det. Helt enkelt att göra just ingenting utan bara ta det lugnt. Det var precis vad vi gjorde eftersom det inte fanns någonting annat att göra. Vi tog en promenad till affären men den var stängd. Utanför kom folk som skulle handla, stannade och läste skylten ”Stängt på grund av strömavbrott” och vände åter hem. Vi stod där ett tag i solen och funderade på om vi skulle promenera vidare, men beslöt oss för att gå hem igen.

Visst skulle strömmen komma tillbaka? Hur skulle vi annars klara oss? Min mobiltelefons batteri var nästan slut, men det spelade ingen roll eftersom jag inte hade kontakt med mobilnätet. I rent irritation skickade jag ett textmeddelande till min far, trots att jag visste att det inte skulle komma fram, där jag undrade om han var nöjd nu när det var strömavbrott. Er farmor påpekade det barnsliga i det, men det kändes ändå bra att kanalisera frustrationen åt något håll.

Strax innan skymningen kom strömmen tillbaka en kort stund, kanske en timme. Vi trodde att det äntligen var över och började genast laga mat eftersom vi fått äta bröd till både frukost och lunch. Jag hade lagt min mobil på laddning och stod i köket och hackade lök till köttfärssåsen. Det började plinga i mobilen, antagligen massa meddelanden från kompisar som haft tråkigt under strömavbrottet.

Så blev det mörkt och tyst igen. Jag svor högt och min sambo suckade djupt. Då det i alla fall fanns lite ström kvar i mobilen gick jag för att läsa vad mina kompisar ville. Det var mest bara meddelanden om hur tråkigt de hade. Det sista meddelandet var från min far:

I källarförrådet, den stora väskan i hörnet. Använd den. Har inte tid att förklara. Hoppas verkligen detta kommer fram. Älskar dig!

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Proudly powered by WordPress | Theme: Baskerville 2 by Anders Noren.

Up ↑

%d bloggare gillar detta: