Det är lite för bekvämt. Lite för enkelt. Lite för bra. Hade jag varit någon annan hade kanske detta varit den bästa tiden i mitt liv. Det går bra nu, som någon skrev. Inte så att jag lever i överflöd, men i jämförelse med hur jag hade det för ett halvår sedan är detta nästan lyxigt. Lockelsen att bara strunta i allt vad krisberedskap, BOL, lager, omvärldsbevakning heter är stor. Oroväckande så.
För det skulle vara så enkelt att starta om på nytt här i den nya staden med nytt jobb, nya vänner, nya möjligheter. Ett nytt liv. Här bor bra och rediga människor. Människor som jag faktiskt känner respekt för. Ett stadigt handslag och en lika stadig blick. Där ens ord är värt något och där man fortfarande talar med respekt till sina medmänniskor, som vuxna människor normalt borde göra. Här känner jag inte en omedelbar önskan av att vara någon annanstans. Detta gör saker och ting svårare än det egentligen behöver vara. Det sår tvivel i min beslutsamhet.
Ändå fortsätter jag på inslagen väg. Fullt medveten om att insatsen höjts. När jag väl lämnar detta kommer jag antagligen göra det med saknad. Den ständiga tanken är att detta kanske är tillräckligt bra, varför inte nöja sig med det? Så där typiskt Svenskt.
Så slår det mig.
Jag är rädd.
Ljudet från tangentbordet tystnar. Vad är det jag skriver? Som någon jävla emo-fjortis. Vuxna karlar gråter inte och blir aldrig rädda, det är sedan gammalt. Lyckligtvis fick jag inte just det memot så jag har inga problem att erkänna mina fel, brister och svagheter.
Det som gör mig rädd är inte att flytta upp till BOL Norr. Inte heller att lämna allt detta bakom mig. Nej, det som skrämmer mig mer än något annat är rädslan för att SHTF faktiskt ska inträffa. Nästan som att om jag bara slutar tänka på det, så kan det inte inträffa. Men det spelar så klart ingen som helst roll vad jag vill. Att låtsas om att orosmolnen inte finns vid horisonten ändrar inte det faktum att det snart drar in ett oväder likt något vi nog aldrig sett tidigare.
Vi har redan passerat Rubicon. Var enda tärning är kastad. Frågan är sedan länge inte om utan när. Det spelar ingen roll vad jag skriver, tycker, tänker eller känner. Rädslan finns där, liksom beslutsamheten. Det finns bara en enda sak jag kan påverka och det är mitt eget liv och mina egna handlingar.
JENS GANMAN
https://www.facebook.com/jens.ganman/posts/10154982063948251
LÄS INTE DET HÄR
Med jämna mellanrum får jag frågan: vad tror du kommer att hända framöver, Jens? Med Sverige? Och med samhället?
De som frågar jobbar inte sällan inom kommunal och statlig förvaltning och inte sällan vittnar de om kaos på sina arbetsplatser; kaos, konflikter, underskott, önsketänk, dubbeltänk, trippeltänk och grovt åsidosättande av regelverk som arbetats fram under decennier av tålmodigt, blyertsgrått trial-and-error-tjänstehennatänk.
En annan stapelingrediens i soppan brukar vara ledningar och chefer som tittar bort alt. fokuserar på att uppfostra sin personal till – you guessed it – rätt värdegrund.
När jag får den här frågan grimaserar jag i mitt inre. Sveriges framtid är inget roligt samtalsämne men… numera är jag ändå helt ärlig och säger vad jag tror, trots att jag vet hur det framstår. Jag låter som en korsning av Ignatius J Reilly, Thomas Hobbes och The Unabomber.
Oh well, jag kastar in brasklappen: ”Jag, mer än nån annan, hoppas att jag ska ha fel.”… för att det inte ska se SÅ crazy ut.
Men i alla fall.
Här är facit på frågan, och så enkelt uppställt att till och med en anställd på Östersundsposten kan förstå det:
1) Förr eller senare kommer Sverige att få en regering som pga av yttre betingelser måste stirra sanningen i vitögat.
2) Den regeringen kommer på kort tid att behöva strypa en mängd bidrag och subventioner.
3) När de som drabbas av den nya världsordningen inser att det inte ramlar in mer pengar på ICA-kortet, att elen stängs av, att den infekterade tanden inte blir åtgärdad kommer två tydliga grupper att utkristallisera sig:
a) de som drar.
b) de som stannar.
4) De som stannar kommer att ha samma behov och önskemål som innan ICA-kortet sinade.
5) Många av dessa människor är – sorgligt nog – vana vid våld och kaos.
6) För många har våld och kaos varit normen under uppväxten på andra platser i världen.
7) I ett första stadium kommer dessa människor att dras mot stadskärnorna för att leta upp det de vill ha.
8) För att ”hålla fortet” och skydda den byråkratiska apparaten kommer regeringen att tvångskommendera poliser från landsorten till tjänstgöring i de tre största städerna.
9) Det kommer inte att gå särskilt länge.
10) Många poliser kommer till slut att tänka: ”Varför ska jag springa runt och riskera livet här när jag har barn och sambo hemma i Strömsund, Åmål, Växjö och/eller Robertsfors?”
11) Många poliser kommer att ta sin pistol och åka hem till Strömsund, Åmål, Växjö och/eller Robertsfors.
12) När stadskärnorna plundrats/kollapsat kommer hundratusentals desperata människor att studsa tillbaka ut genom förorterna och vidare mot landsbygden.
13) Den redan hårt överbelastade polisen kommer inte att klara att stävja den situationen. Heller.
14) Folk på landsbygden kommer att möta det nya hotet med våld och agera efter devisen: ”skjut, gräv, tig”
15) Många av de som frontat det nuvarande samhällsexperimentet kommer att jagas av ilskna mobbar/enskilda vettvillingar. Deras kända ansikten, som en gång var deras största tillgång, kommer plötsligt att vara deras största nackdel.
16) Sverige kommer att drabbas av en balkanisering som få trodde möjligt.
17) Etablissemangets sista, desperata kväkande kommer att vara ett kollektivt ”Vi har varit naiva! Förlåt!”
18) Det här är inget roligt eller eftersträvansvärt scenario.
19) …men innerst inne vet du att det är sant.
20) Det bästa vi kan göra för att minimera skadorna av den nuvarande politiska härskarklassens värdegrundsinstallation av fallande dominobrickor är att i alla lägen agera som humanister och demokrater.
Det är vår enda chans.
21) Fast det skadar förstås inte att preppa lite (eller ganska mycket) parallellt med detta.
22) Hobbes skrev: ”Hell is truth seen too late.”
23) Hobbes hade rätt.
https://polldaddy.com/js/rating/rating.js
Rädsla är inte dåligt. Är man inte rädd för förändringar kan man inte väga rädslan och agera vettigt. Världen är på väg att kantra, känns det.
Var tvungen att besöka Akuten söndag (sambon sjuk). Polisbil vid entrén och poliser letade efter en kriminell som gömde sig bland patienter, vakter patrullerade, bevakade dörren till Akuten…
Har jag tackat dig för din blogg förut? Om inte, du har gett mig väldigt bra användbar information, även om jag inte kan kalla mig prepper har jag förändrat mitt beredskap avsevärt. Så tack!
Hoppas din sambo mår bättre och kryar på sig!
Tack själv för att du läser bloggen. Det är givetvis inget krav att man är prepper för att läsa. 🙂