Alla veckorna som gått – del 20

Blodet isade sig i min ådror och en ilning av obehag drog genom kroppen när gestalternas konturer blev tydligare. Det kunde inte vara något annat än vargar. Två av dom var betydligt större än den tredje. De två större rörde sig också betydligt mer självsäkert, om än omöjligt sakta. Det fanns något nästan nonchalant i hur de rörde sig, spred ut sig som i en halvmåne runt min far, i en uråldrig ritual innan bytet skulle fällas.

Min far var nu lite mer än halvvägs tillbaka från vedboden. Även han rörde sig långsamt bakåt mot huset, kassen med ved i sin vänstra hand och vedyxan i sin högra. Den unga schäfern bredvid mig hoppade upp med framtassarna på fönsterbrädan och började morra, precis som när björnen hade kommit. Denna gång var lätet betydligt mer hotfullt, djupare. Hundens sida låg an min arm och jag kände hur hela djuret vibrerade.

Den unga schäfertiken, kanske året gammal, var en någorlunda storvuxen hund, även för sin ras. Om jag minns rätt hade min far blivit fostervärd för henne för Försvarsmaktens hundtjänstenhet. Hon var alltså till låns, så att säga. Men med allt som hänt fanns det nog ingen som brydde sig om en utplacerad hund längre.

Från hallen hördes ett svagt klickande när min fasters man försökte öppna ytterdörren så tyst han kunde. Innan jag ens hunnit uppfattat innebörden av ljudet agerade den unga hunden blixtsnabbt och instinktivt. Nästa ögonblick stod hon framför min far och skall, en ursinnig varning. Vargarna uppfattade genast att förutsättningarna hade förändrats och stannade upp i några ögonblick för att analysera den nya situationen.

Det var allt min far behövde. Han agerade med en snabbhet jag inte trodde den gamla gubben hade i sig. Han släppte kassen med ved och högg tag i hundens nackskinn med den fria handen i en rörelse, samtidigt som han snodde runt och sprang de kanske tio metrarna som var kvar, förbi den gigantiska björnens kropp. Vargarna reagerade som rovdjur gör på ett flyende byte och påbörjade sitt anfall.

Jag höll andan. Pulsen dunkade i öronen. Allt var över på bara några sekunder. Dörren slog igen och jag sprang till hallen. På golvet låg min far och bredvid honom den förvånade schäfern. Flämtande fick han fram att han var oskadd. Jag hjälpte honom upp. Han darrade märkbart och hade ännu inte släppt greppet om yxan. Hans ansikte var fullt av svett som rann från pannan ner i ögonen. Kanske var där också tårar.

Så föll han ner på golvet igen, precis som att benen inte längre förmådde stödja honom. Han blev sittandes med ryggen mot väggen. Den unga hunden som nu kommit på benen, gick fram till honom och slickade honom allvarligt i ansiktet. Min fasters man satte sig på huk bredvid honom på andra sidan och gav honom ett glas vatten som min faster hade kommit med.

Själv tittade jag ut genom dörrens fönster för att se om vargarna var kvar. Det var dom och i full färd med att försöka slita björnkadavret i bitar. Om den unga schäfern var stor var dessa vargar kolossalt mycket större. Till och med den som var mindre, var bra mycket större än hunden, som fortfarande tvättade sin husse som satt på golvet.

Vargarna utanför fönstret verkade inte särskilt bekymrade över oss inne i huset och stannade bara upp några ögonblick för att kontrollera sin omgivning, för att sedan åter kasta sig in i sin frenetiska och groteska uppgift. Björnkadavret rörde sig av och till. Det hela var både fascinerande och skrämmande på samma gång. Kraften hos dessa djur var makalös. Hade någon av dom fått tag på antingen min far eller hunden hade det slutat riktigt illa.

Min faster påpekade hur modig hunden hade varit. Min far kontrade med att fråga sig om hunden var modig eller dumdristig. Min äldsta kusin trängde sig fram i den trånga hallen och kramade hunden, som genast började tvätta hennes ansikte istället med svansen viftandes av lycka.

Vi höll noga koll på de tre vargarna så länge de var ljust. Morgonen efter var vargarna borta. Så också björnkadavret till vår förvåning. Ett tydligt spår av blod gick att följa ut mot skogen. Hur långt de lyckats släpa sitt byte kunde vi inte se inifrån huset och min far förkunnade att han inte hade någon större lust att ta reda på det genom att gå ut heller.

Efter två dagar blev han dock tvungen att bege sig ut igen då både vatten och ved nästan tagit slut. Denna gång fick både gevär och hund följa med ut. Men det hela avlöpte utan några sammandrabbningar med vargar eller björnar.

En vecka efter det blev det påsk. Det gick inte att uppbringa varken ägg eller sill. Inte heller något annat som kunde liknas vid påskmat. Däremot överraskades vi alla av att ha fått varsin rengjord konservburk halvfull med godis på påskaftonsmorgonen. Någonstans i sina gömmor hade far gömt minst en påse med hårda karameller.

Aldrig har godis smakat så gott! Innan skiten träffade fläkten hade jag troligtvis rynkat på näsan åt sådan godis. Trots allt fanns det butiker fulla med hundratals olika sorters godis och detta var då inte precis vad jag skulle valt. Men efter många veckor på konservmat var detta en ren lyx.

Min minsta kusin frågade sin morbror om han hade mer godis. Hans svar var att det skulle vi få se när det blev julafton. Jag hajade till. Så långt hade jag inte tänkt. Inte heller hade jag haft en tanke på att detta skulle kunna hålla på så länge. Det var otroligt långt till julafton. Ändå var min far redan där, i tanken, i planeringen. Mitt mod sjönk.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

Kommentarsfunktionen är stängd.

Drivs med WordPress | Tema: Baskerville 2 av Anders Noren.

Upp ↑