Tom. Det är nog det bästa sättet jag kan beskriva mig själv just nu. Efter alldeles för många avsked är jag emotionellt urlakad. Inte sedan pappas begravning har jag gråtit så här mycket. Att göra något som gör så ont, men som ändå är rätt, är mist sagt uppslitande.
Det kommer att finnas gott om tid att glädjas åt att äntligen nått detta delmål. Men just nu sörjer jag. Saknaden av familj, vänner och kollegor är monumental. Det var länge sedan jag kände mig så här ensam.
I mitt smått förvirrade avskedstal till mina kollegor försökte jag förmedla att anledningen till en förändring är av vikt. Vill man från något eller till något? Flyr man en situation man inte trivs med är risken stor att man hamnar fel då alla alternativ tenderar se bättre ut än den nuvarande situationen. Om man däremot vill till något, trots att man trivs bra där man är, är man oftast benägen att verkligen tänka igenom sitt beslut.
Detta gör så klart uppbrottet så mycket jobbigare. Något jag nu tvingar mig själv att genomgå. Givetvis vet jag att detta är självvalt. Jag hade lika väl kunnat avskriva det hela som en dålig idé och stannat där jag var och på så sätt besparat mig själv denna vånda. Avigsidan hade varit att jag riskerat misströsta senare för att jag inte vågade, inte försökte.
Nu är jag trots allt här, i vad jag en gång betecknade BOL Norr. Mitt hemställe. Listan på saker att göra är diger, men nu är jag inte längre begränsad av långa avstånd. Men innan jag ens kommer på tanken att lyfta ett finger behöver jag återhämta mig. Hur lång tid det tar låter jag vara osagt, men jag kommer ge mig själv all tid jag behöver.
Det vänder, du är stark.
Vad händer om du måste lämna din nya hemmadress? Har du en ny BOL?
Jag kommer att bo i en lägenhet i veckorna och i BOL på helgerna. Behöver jag lämna lägenheten tar jag mig till BOL och behöver jag lämna BOL så har jag sekundära och tertiära platser att ta mig till.