Pandemi, gängskjutningar, vägspärrar, varsel, ryska provokationer i Östersjön, protester i USA, spänningar mellan Kina och USA. Listan över galenskap som pågår kan göras lång. Väldigt lång. Trots vetskapen om detta lever jag i en bubbla här i BOL Norr. Risken att jag här kommer att bli direkt drabbad är näst intill noll.
Ändå är det en märklig känsla att beskåda alla problem på håll. Jag läser om problemen och förstår på ett plan exakt hur det påverkar de människor som befinner sig mitt i. På ett annat plan är det svårt att relatera eftersom ingenting här antyder att det skulle finnas ett problem i världen. Det är lika lugnt och tyst idag som det var för fyra år sedan.
Men det är inte de direkta effekterna av problemen utanför skogen som oroar mig, utan de indirekta. Vilket inte i sig är så konstigt. Hemstället är med flit valt för att inte vara nära riskområden och människor generellt.
Misstaget många som inte direkt är drabbade av ett problem oftast gör är att tro att de kommer klara sig undan oskadda. Om nu Ryssland hade invaderat Gotland hade alla gotlänningar blivit drabbade direkt, men hela landet hade blivit varse de sekundära och tertiära effekterna. Bara det att dessa effekter kan komma med ett visst eftersläpande.
Sett på viss distans hur omvärlden utvecklas just nu är min övergripande känsla att det drar ihop sig till en perfekt storm i höst. Och det skrämmer mig. Jag önskar inget hellre än att slippa genomlida mer än vad pandemin ställt till med, vilket i sig är illa nog. Men oddsen är helt klart emot en sådan utveckling.
Nej, jag är inte rädd. Inte för egen del. Däremot är jag rädd för alla som inte har någon som helst krisberedskap alls. Rädd att de kommer att få lida. Rädd att de kommer tvingas vidta åtgärder de kanske kommer få ångra livet ut. Det sägs att nöden inte har någon lag, men den har ett pris.
Samtidigt fortsätter jag att bygga upp vad jag kan, med de medel jag har att tillgå. Varje dag tas små, små steg. På 15 år blir många småsteg en väldigt lång resa. De som nyss påbörjat sina förberedelser har väldigt lång väg att gå, hur snabbt och hur stora steg de än må ta. Men de rör sig i alla fall i rätt riktning. Resten står vid sidan av och undrar vad vi håller på med.