Alla veckorna som gått – del 8

Om ni någon gång brådskande måste bege er hemifrån är det klokt att i förväg tänkt igenom vad som är viktigt att få med sig. Mitt unga jag hade aldrig haft en sådan tanke. Vad är egentligen viktigt? I gryningsljuset den där morgonen, när känslan av att inte bara ha tappat fotfästet utan att handfallen falla ner i en ravin var överväldigande, började en ostrukturerad och nästan panikartad flykt.

Utomhus denna vackra morgon var det öde, nästan livlöst. Inga bilar åkte till jobbet. Inga människor gick till sina arbeten, till förskola eller skolan. Vad jag kan minnas såg jag inte en enda människa hela den morgonen, förutom min älskade. Hon gick ut och körde fram bilen till porten medan jag febrilt försökte fundera ut vad som var nödvändigt att ta med. Huvudet snurrade och jag kunde inte samla tankarna alls. Min metod blev att gå från skåp till skåp och ta sådant som var uppenbart nödvändigt och stoppa ner i påsar, väskor eller sopsäckar.

Hur länge vi packade har jag ingen aning om, men känslan var hela tiden att vi inte hade tid att tänka. Vi var också fullt medvetna om att den lilla bilen inte rymde hur mycket packning som helst, vilket gjorde det hela än mer frustrerande. Fast kanske värst av allt var att vi inte hade någon som helst aning om hur länge vi skulle behöva vara borta. I ett ögonblick av klarhet beslutade jag enhälligt att vi borde förutsätta det värsta – att vi aldrig skulle komma hem igen. Det gjorde saken något lättare. Vi prioriterade kläder, skor, medicin, vad av mat vi hade som skulle klara en lång resa. Vi tog också med oss våra pass, en pärm med viktiga papper och en extern hårddisk där vi sparade bilder.

När vi skulle fylla upp några PET-flaskor med vatten uppenbarade sig nästa problem. Det kom inget vatten ur kranen. Det sista dygnet hade gått så fort att vi inte hade haft tid att ens vrida på en kran. Nu blev det genast ett enormt problem. Inte bara för att det inte gick att ta med vatten, utan också för att toaletten inte gick att spola. I ren frustration och driven av nöden kissade jag i ett par buskar på innergården där det fanns visst insynsskydd. Lyckligtvis gjorde detta att vi bestämde oss att ta med de rullar toapapper vi hade.

I den strömlösa kylen hade vi en nästan full flaska mineralvatten och några burkar folköl. Det var all vätska vi kunde uppbringa. Vi valde ändå att packa ner några tomma PET-flaskor ifall vi kunde hitta någonstans på vägen att fylla på vatten. Till färdkost fick det bli en tub mjukost och ett paket knäckebröd. Så mycket mer fanns det inte kvar som inte krävde tillagning.

Två stora sopsäckar med kläder släpades ner och fyllde i princip hela baksätet. I bagaget ställde vi resten av påsar och väskor samt dunken med bensin. Den väska som far hade lämnat kvar hamnade mellan mina ben på passagerarsidan. Till slut stängde vi så dörren till vår dröm, vårt korta liv i en värld som nu rämnade runt oss. Där och då fanns inget vemod eller nostalgi, bara en brännande känsla av flykt, panik och förvirring.

Med kartan i knät försökte jag kommunicera vart vi skulle, men upptäckte ganska fort ett antal rejäla kunskapsluckor hos mig. Dels var jag väldigt dålig på att läsa en karta och dels saknade jag nästan all form av lokalkännedom. Hade vi tidigare åkt någonstans hade vi alltid följt GPS:en, som i princip alltid valde de stora vägarna. Den rutt min far markerat på kartan gick längs vägar jag inte ens visste fanns, förbi orter jag aldrig hört talas om. Så vår plan blev helt enkelt att ta sikte på närmaste ort längs rutten och hålla koll på att vi följde rätt väg med hjälp av vägnummer och skyltar.

Att ta sig ur vårt egna samhälle var inga som helst problem. Inga människor rörde sig ute, varken i bilar eller till fots. När vi passerade macken vid utkanten av samhället svängde vi av för att se om det gick att tanka. Det var en obemannad mack men pumparna fungerade inte. Det gick inte ens att stoppa i betalkortet i maskinen. Bensinmätaren i bilen visade på halv tank. Jag undrade hur långt vi skulle komma, men varken jag eller min sambo hade någon som helst aning.

Medan vi på allvar började resan norrut, letade jag fram instruktionsboken till bilen för att ta reda på hur stor bensintanken var. Efter lite letande visade sig att tanken rymde 45 liter. Frågan var hur mycket bensin bilen drog per mil. Svaret fanns också det i instruktionsboken, ca en halvliter per mil. Min första instinkt var att ta upp mobiltelefonen för att använda miniräknaren där, vilket var helt lönlöst eftersom den saknade ström. Men i bilen hade vi en mobilladdare som satt i cigarettuttaget. Medans mobilen fick laddning började jag räkna i huvudet och kom fram till att vi borde komma ungefär 40 mil på bränslet som fanns i tanken, samt lika långt till om det var 20 liter i bensindunken i bagaget.

Frågan var bara hur långt det var innan vi kom fram.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.