I helgen började jag på allvar med att packa inför flytten. Som jag påpekat tidigare så har jag inte så mycket saker att packa, men de som finns ska ju ändå med. Samtidigt passar jag på att åter strama åt svångremmen.
Varje sak jag tar i min hand måste fylla ett syfte och har den inte använts under året jag bott här riskerar den att kastas. Undantaget är sådant som kan fylla ett syfte uppe i stugan. Det är fascinerande hur mycket skräp som lyckas undkomma min förra sortering, som gjordes innan jag flyttade hit. I påsar och kartonger hittar jag fortfarande saker som jag inte använt, tittat på eller saknat på över tio år.
Även sådant som jag tidigare sparat på av nostalgiska skäl som gamla skolböcker, skrivböcker, häften och pärmar från skoltiden, gamla tidningsurklipp, saker jag ritat och så vidare hamnar nu under två granskande ögon. Faktum är att mycket av sådant egentligen inte alls fyller någon nytta, på något plan. Självklart finns det saker jag sparar som gamla foton och sådant som direkt påverkat mitt liv, men en engelskabok från femman? Adjö.
Nu gör jag inte detta för jag tycker det är jobbigt att bära saker. En flytt är förvisso jobbig, men inte så att det står och faller med ett par extra kartonger. Anledningen är att jag inte är summan av mina prylar. Varken i lägenheten eller i BOL Norr. Vissa saker är mer eller mindre nödvändiga som en säng, ett par stolar, ett bord, något att laga mat i och på, att äta och dricka ur. Men för mig är det funktionen dessa saker ger, inte hur de ser ut eller vilket märke det råkar vara på dom. Som en pensionerad kollega brukade säga så ”kan man bara sitta på en stol åt gången, bara sova i en säng, bara ha på sig ett par byxor i taget”.
Så går detta inte lite stick i stäv med prepperns motto ”två är en, en är ingen”? Inte som jag ser det. Att ha två vattenfilter är inte det samma som att ha åtta vattenfilter. Det finns en gräns där redundans övergår till excess. Exakt var denna gräns går är subjektivt och även beroende på vad vi tänker på. Det går att hitta exempel där jag kan tycka att jag själv gått för långt i min egen krisberedskap. Ett exempel är mängden tvål jag har. Det beror inte på att jag är maniskt renlig av mig utan för att jag fått tvål gratis. Somliga kommer invända och hävda att man inte kan ha för mycket, men i den fysiska verkligheten finns det för det mesta begränsningar i lagringsutrymme, om vi för en sekund bortser från hållbarhet. Givetvis är inte BOL Norr ett undantag.
Oaktat mängd så är jag inte mina prepps eller mina övriga saker. De definierar mig inte som människa. Som är min buffert, precis som en arbetslöshetsförsäkring eller ett sparkonto. De kan vara verktyg att nå ett mål, men helt utan koppling till mitt jag.
Den verkligt positiva biten med att flytta – det blir alltid lite mer rensat (och anpassat). Gällande förbrukningsvaror så är väl inte problemet att det blir onödigt mycket utan att det inte får plats. Om man har plats så är det väl alltid bra att ha. Men självklart är det bra att tänka på proportionerna så att det blir lagom av allt.
” Ju färre ägodelar , ju friare människa ”
Menar saker o möbler INTE preppgrejor ?