För ett tag sedan fick jag höra ett intressant påstående. En bekant sade något i förbifarten som fick mig att tänka. Hen sade ”…men då kickar ju överlevnadsinstinkten in och då spelar det ingen roll…”, i vilket sammanhang lämnar jag där hän då det inte är relevant. Vad som är relevant är en näst intill övertro på överlevnadsinstinkten. Många verkar tro att instinkten att överleva på något sätt kommer att byta ut hela din person, ditt psyke, ditt väsen och ersätta det med någon supermänniska som kommer att göra vad som helst, till varje pris som helst, för att överleva. Ett naturens alter ego som kommer till din räddning och ger dig oanade kunskaper, krafter och vilja.
Det finns en väldigt stark koppling mellan din vilja att överleva och den så kallade överlevnadsinstinkten. Faktum är att du drivs av din vilja, oavsett om det är överlevnad eller att nå ett mål i vardagen. Vill du inte, kommer du att misslyckas. Detta är otroligt viktigt i en överlevnadssituation. Vill du överleva ökar chanserna oändligt att också göra det. Då fungerar det inte med ett halvhjärtligt försök.
Vår vilja och motivation är alltid som störst i början av ett skede. Tänk på alla gånger du kastat dig in i ett projekt. I början är det otroligt spännande och roligt. Du känner att du har precis hur mycket energi som helst att lägga ner. Massor av idéer och uppslag. Ju längre projektet lider, med de ofrånkomliga motgångarna, börjar motivationen att tryta. Projektmötena är inte lika stimulerande. Går projektet sedan över till en färdig process som ska förvaltas förvandlas lätt de en gång så spännande idéerna till slentrian och leda. Viljan att fortsätta är kraftigt förminskad, även om projektet kanske gav något som i grunden var bra.
I en överlevnadssituation måste man förbereda sig på att vara som mest viljestark och motiverad i början. Då är man som mest utvilad och välnärd. Ju längre du måste förhålla dig till en extrem (eller i alla fall extraordinär) situation, ju mer tär det på viljan. Vi pratar väldigt lätt, vitt och brett om hur ett SHTF-scenario kan vara i månader eller år. När varje dag till slut blir någon form av vardag där det gäller att överleva kommer även den mest förberedda prepperns viljestyrka att sättas på sitt yttersta prov.
För den som är förberedd är detta i alla fall något som man tänkt på. Vad som är värre är för alla de som inte ens tänkt tanken på att deras trygga värld kan rasa samman. Hur reagerar dina närmaste? Har de den vilja som krävs för att orka i det långa loppet? Eller kommer de helt enkelt en dag bara att ge upp? I så fall hur reagerar du själv och hur påverkar detta din egen vilja? Det är väldigt lätt att sitta mätt, varm och trygg framför sin dator och tro att man är oövervinnerlig.
Min personliga teori är att de som har mest att förlora på att förlora allt är de som kommer ha minst vilja att fortsätta. Självklart finns det undantag. Men jag tror att det är viktigt att prata med t.ex din familj om vad som kan tänkas hända, vad konsekvenserna blir och hur du tror att ni bäst kan klara av en sådan situation. Uppmuntra till dialog och tro för allt i världen inte att du vet bäst. Många gånger har jag förvånats över hur klarsynta och insiktsfulla diskussioner min egen familj bidragit med. Alla har vi ett unikt perspektiv och det är viktigt att alla får vara delaktiga och komma till egna insikter och slutsatser. Detta kommer att öka förståelsen och vilja markant inom dina egna väggar om en krissituation skulle uppstå.
Håller fullständigt med! Tror framförallt att kunskap och en viss mental förberedelse kan vara avgörande. Vad spelar överlevnadsinstinkten för roll om man inte har en aning om vad man måste göra, hur man gör det och på vilket sätt. Bara att mentalt ha fantiserat om ett katastrofscenario (som kanske är permanent) gör att man kommer på både det ena och andra som man inte kan/vet/klarar av/behöver/osv. Känns som att man inte behöver fundera speciellt länge för att komma fram till att ensam inte är speciellt stark. Jag smyger in diskussioner lite här och där inom familjen, i fikarummet, när man träffar vänner. Ofta kan utgångsläget vara att man pratar om någon film/serie med ”katastroftema”. Att helt öppet diskutera katastrofscenarion betraktas oftast som lite ”knasbollsvarning” tyvärr, men det finns många krokiga stigar till dessa diskussioner ändå. Har fått mycket bra uppslag och infallsvinklar av dessa ”kringdiskussioner”. I veckan kom vi tex in på hur man skulle säkra matförsörjningen och kom fram till att hönsuppfödning och kaninuppfödning nog skulle funka bra (mycket mat i förhållande till liten yta och arbetsinsats). Så nu har jag googlat fram och läst på om detta så att man åtminstone har lite basic. Diskuterar ofta utifrån Walking Dead med min dotter eftersom hon gillar den serien – vad skulle du ha gjort, varför gör de inte såhär, hur långt skulle man gå, hur överlever man vintern, osv. Diskussionerna blir extra intressanta när man tillsätter ”permanent kris” vilket innebär att allt tillverkat tar slut – hur gör man då. Idéer och insikter samlar man på sig hela tiden, men för de som inte gör det kommer överlevnadsinstinkten bara att räcka några dagar eller timmar……
Vi är olika personligheter. Vissa klarar stora katastrofer medan andra inte ens försöker eller gör allt fel. När det brann på sjukhuset jag arbetade i sprang en del som yra höns, några åkte bara hem, medan några få greppade situationen genast och tog ut patienterna genom nödutgång. Vissa kom aldrig tillbaka till arbetet utan blev sjukskrivna. Jag tror att vid oväntad stor stress beter vi enligt vårt psyke. Att vara förberedd hjälper men i slutändan beror överlevnad på ens kondition, ork, psyke och envishet och en riktigt bra mindre grupp med olika kunskaper och erfarenheter, tror jag.