Något som aldrig upphör att förvåna mig är hundars förmåga att läsa av sinnesstämningar och agera på denna. Att göra det verkar falla sig helt naturligt och det gäller både andra hundar så väl som människor, även utanför ”flocken”. Hund till hund är kommunikationen väldigt direkt, osminkad och ärlig. Vad gäller oss människor förstår jag inte riktigt hur hundar gör för att läsa vår sinnesstämning. Kanske är det kroppsspråket, kanske är det rösten, kanske är det något annat. Oavsett vilket är hundar otroliga på att fånga upp vår verkliga sinnesstämning. Dessutom reagerar olika hundar på olika sätt beroende på vem det är och hur denna mår.
När min sambo var ledsen, efter det vi hade tagit bort vår gamla hane Rufus, reagerade ingen i flocken på ett sätt som jag hade kunnat förutse. Den tik som är mattes gullegris (och tvärt om) var den jag hade trott skulle försöka lugna och trösta sin ledsna matte, men icke. Hon blev själv låg och undvek sin matte och tydde sig till mig. Narren i flocken, den yngsta tiken, som aldrig i sitt liv tagit något seriöst i hela sitt liv var däremot den som helt plötsligt förvandlades till en vårdande, tröstande hund. Hon satt outtröttligt vid sin matte och tvättade och kelade på ett väldigt värdigt och respektfullt sätt.
![1387659503820[1]](https://i0.wp.com/urvaken.com/wp-content/uploads/2015/12/13876595038201.jpg?resize=300%2C170)
Ett typexempel var ikväll. Jag kände mig trött, stressad och nere efter en dag av tusen saker. Jag gick och lade mig i ”min” soffa på rygg och tittade trött upp i taket. Efter ett par sekunder är det en nos som buffar på min arm och en svans som glatt svajar. Buffen på armen betyder för det mesta att en hund vill komma upp och lägga sig på min mage. Så jag flyttade armen så att Stella kunde hoppa upp. Sedan börjar ett frenetiskt tvättande av min hals följt av att hon sedan lägger sig till rätta med framtassarna på mitt bröst och huvudet mitt emellan. Sedan en djup suck och så somnar hon.
![2015-07-03_13.43.21[1]](https://i0.wp.com/urvaken.com/wp-content/uploads/2015/12/2015-07-03_13-43-211.jpg?resize=169%2C300)
Givetvis går detta att använda åt andra hållet. Nyss skulle jag hålla i vår yngsta hane då han hade något i tassen. Han hade ingen som helst lust att bli undersökt. Istället för att hålla honom med våld, vilket jag lätt skulle kunna, höll jag honom lugnt och suckade och andades djupt, samtidigt som jag höll mig själv så lugn som möjligt utan att spänna mig eller bli irriterad. Detta fungerar förvånansvärt bra. När jag skickade lugnande signaler (suckar och djup, lugn andning) tittade han upp på mig och sedan låg han still tills undersökningen var klar, utan att jag egentligen behövde hålla fast honom utan bara vara där.
Ett annat lite praktiskt exempel är hur man med en enda djup suck kan få lugn i flocken om man försöker sova och det är oroligt eller stökigt. Med lite tur lugnar de som ”håller låda” ned sig, annars brukar någon av de äldre hundarna göra samma sak, sucka, och till slut fattar alla vinken – flocken ska vila.
Nu har jag ingen som helst utbildning i hundpsykologi och har inte ens läst en enda bok i ämnet. Dock har jag nästa 100 års samlad erfarenhet att luta mig mot av erfarna uppfödare och fått vissa grunder förklarade för mig, men det mesta handlar om att själv studera hundarnas beteenden, vilket jag finner otroligt intressant. Och jag är inte rädd för att prova olika teorier, även om jag är säker på att om någon skulle se mig vid vissa tester säkert skulle vara beredd att skriva in mig till en institution med krama-dig-själv-tröjor.
Hundar har ett fantastiskt tydligt kroppsspråk, som är ganska lätt att förstå om man bara ger sig tid att iaktta dem. Helt underbara djur. Min hund har lärt mig så mycket och ger mig så mycket glädje och lugn.