Förändring. Det finns få konstanter genom livet. Allt förändras. I sig behöver det inte betyda att det som kommer efteråt är till det sämre, bara något annat. Osäkerheten just under transformationen tror jag vi alla kan enas om är det som är obehagligt.
Den värld vi levde i när vi firade jul sist är inte samma värld som vi nu lever i. För nästan alla på jordklotet har livet förändrats i och med Corona-viruset. Samtidigt går livet vidare, om än under omständigheter vi inte är vana vid, och förändringar fortsätter att ske. För somliga mer än för ändra.
Jag ska inte sticka under stolen med att de senaste tre månaderna har varit extremt påfrestande för mig personligen. Mitt liv har förändrats på många andra sätt än på grund av den pågående pandemin. Jag är inte samma människa som jag var när det nya året ringdes in.
Livsomvälvande händelser tar tid att bearbeta. Trots att jag skrivit massor om mental förberedelse och trots att jag på ett logiskt plan kan förstå att jag reagerar, är det ändå en milsvid skillnad mellan teori och verklighet. Känslor kan inte, och ska inte, hållas inne. Men det är just det där med känslor, att de är så irrationella.
Som allt är just nu kan jag inte finna glädje i sådant som för bara tre månader sedan har gjort mig exalterad. Jag ifrågasätter hela tiden den riktning jag satt kurs med mitt liv. Klamrar mig fast vid det bekanta, det trygga. Helst av allt vill jag bara bryta ihop fullständigt och kapitulera. Det finns ingen energi. Ingen glädje.
Förutom en flämtande låga, ett ljus som inte kan släckas. Urkraften i bröstet som vägrar ge vika hur hopplöst allt kan te sig. Hoppet om en bättre morgondag. Löftet om att allt slit till slut ska ge avkastning. Att livet är mer än klyschor och faktiskt är på riktigt.
Stå ut. Se det som en bergsbestigning. Brant uppför, slitsamt och kanske farligt om det finns många lösa stenar på stigen, men förr eller senare når du åtminstone en platå att vila ut på. Sen blir det lättare att välja rätt väg.