Efter att ha tillbringat morgonen åt att försöka samla tankarna och skrapa ihop skärvorna av mig själv efter allt som denna höst och vinter inneburit, börjar jag nu åter lyfta blicken mot framtiden. En framtid som i mångt och mycket är lika osäker som säker.
Någonstans så ogillar jag djupt denna osäkerhet. Samtidigt kan man aldrig veta hur framtiden med säkerhet kommer se ut, även om man med goda odds kan gissa sig till det om man har rätt förutsättningar. Men mitt liv är just nu väldigt mycket en variant av hela havet stormar.
Detta bidrar till en rastlöshet och frustration. En önskan att hitta ett nytt normalläge, som hela tiden glider mig ur händerna. Trots att jag har ett extremt tydligt mål uppsatt finns det än så länge för många osäkra faktorer som bidrar till denna osäkerhet.
Jag vet att jag förr eller senare kommer få ett jobb närmre BOL Norr. Jag vet också att när det är klart så kommer jag att bosätta mig på den orten för att bo i BOL Norr på helgerna och alla andra lediga dagar. Vad jag inte vet är vilken min framtida arbetsgivare kommer vara och således inte heller vilken ort jag kommer bosätta mig i.
Lika så hänger frågan om bil över mig som en blöt filt. Jag vet att jag kommer ha en bil, på ett eller annat sätt, inom den närmaste framtiden. Bara det att jag vill få det klart och ur världen så jag kan gå vidare. Än mer frustrerande är det att just denna situationen inte är något jag själv valt.
Till sist har jag situationen med min kroniska tarmsjukdom. Jag vet att det förr eller senare kommer hittas en medicin som fungerar. Men till sakens natur hör att det tar väldigt lång tid att testa ut en ny. Under tiden får jag försöka leva med att känna mig om en urvriden disktrasa. Jag klarar av att jobba, men det är ungefär allt jag orkar med.
Hade jag varit så lagd hade jag lätt kunnat påstå att omständigheterna runt mig konspirerar mot mig. Men jag ser det som en del av livet. Det krävs motgångar, smärta och misär för att verkligen kunna uppskatta framgångar. Kanske handlar det hela bara om att inte ge upp utan att ta ett steg till, hur trött man än är, hur ont man än har.
Är lite i samma ovissa situation som du. Att inte kroppen funkar som man vill, är faktiskt sjuhelvetes mycket jävligare för en prepper. Det är ju så grymt kontraproduktivt på absolut alla plan och mentalt skulle man faktiskt kunna gå under om man tillåter sig gå in i den maktlösa känslan som beroende innebär. För min del så hopplösa tankar emellanåt att en flytt utomlands börjar kännas frestande. Suck. Men det vänder väl uppåt vad det lider och forskningen kan ju blixtsnabbt göra genombrott..!
Jo, fysik och psyke hänger ihop på fler sätt än ett. Därför är det så fruktansvärt viktigt att hålla både kropp och själ friska, något som är oändligt mycket lättare sagt än gjort.
Hoppas du hittar tillbaka till dig själv och finner harmoni och lugn.
Urvaken?
Du fixar det här.
Vet det är tufft och det gråa vädret gör inte saken bättre,
men samtidigt är det ju under ”tuffa tider” som man utvecklas
som människa och finner sina styrkor.
Kram
Kan ju inte klicka gilla på detta inlägg. Kämpa på! Som du skriver så har du ett tydligt mål och jag vet att du förr eller senare kommer att vara där och då kommer säkert de flesta pusselbitarna falla på plats av sig själv.