SHTF i 80 km i timmen #prepperSE

Igår runt klockan åtta på morgonen var jag inblandad i en allvarlig trafikolycka. Först vill jag meddela att jag mår bra under omständigheterna och har inga uppenbara fysiska skador annat än en lättare hjärnskakning.

Då detta är en pågående polisutredning tänker jag inte gå in på några detaljer mer än det jag väljer att skriva här. Situationen uppstod då en bil på mötande körfält väljer att påbörja en omkörning i princip samtidigt som jag möter kolonnen bilar där denne förare befinner sig. Detta tvingar mig att göra en undanmanöver åt höger för att undvika en frontalkrock. Istället kör jag ner i diket i 80 km i timmen. Den omkörande bilen frontalkrockar istället med den bil som låg bakom mig.

Min bil voltar 4-5 varv innan den äntligen stannar med rätt sida upp. Under hela tiden är jag vid medvetande. Skyddsgardiner och sidokrockkuddar utlöses samtidigt som sidorutorna krossas. Trots att bilen ser ut som den gör (se bilden ovan) kan jag helt oskadd öppna förardörren och gå ur bilen. Värre var det med de två bilarna som frontalkrockade.

Av en slump fanns en transport av hemvärnssoldater i den mötande kolonnen, vilka direkt agerade för att hjälpa alla inblandade, larma och dokumentera på ett föredömligt och professionellt sätt. Efter ett tag anlände blåljuspersonal och påbörjade sitt arbete.

Själv blev jag i princip ståendes vid min bil, efter ett tag insvept i en varm filt från en av ambulanserna. Sjuksköterskorna kontrollerade mig på platsen efter skador, polisen genomförde ett kort förhör och bandmännen säkerställde att min bil inte riskerade att fatta eld. All räddningspersonal var fantastiskt duktiga, professionella och vänliga.

Jag fick sedan skjuts till Avesta av en av ambulanserna där jag sedan blev hämtad av en god vän och kollega för att sedan åka till akuten i Eskilstuna för att genomgå en trauma-utredning för att säkerställa att jag inte hade några frakturer eller inre blödningar.

Varför skriver jag då om detta? Dels är det lite för min egen skull för att bearbeta vad som hänt, men framför allt är det för att detta har stärkt mig i allt jag skrivit om hur människor fungerar i kris. Först och främst har jag lärt mig hur jag själv fungerar. Det är lyckligtvis sällan den möjligheten ges, ändå ger det en ovärderlig insikt.

Trots chocken bevarade jag lugnet och kunde ha hjälpt till om det skulle behövts. Med det sagt betyder det inte att jag skulle tagit de mest rationella besluten, men jag fungerade som människa, kunde observera, resonera, lyssna och kommunicera.

Nu återstår processen med att bearbeta detta rent psykologiskt. Även här vet jag tillräckligt mycket för att förstå själva processen, även om jag kommer behöva stöd i vissa delar för att komma igenom.

Samtidigt kommer det vara mycket byråkrati, formalia och administration (”pappersarbete”), sådant som jag faktiskt inte alls har lust att fundera kring just nu, men ändå kommer bli nödgad att hantera. Bara det faktum att jag just i skrivandes stund står utan bil är extremt frustrerande.

Men allt måste få ha sin gång. Just nu är jag mest av allt tacksam för att jag över huvud taget lever – och att jag klarat mig undan utan större skador får anses som ett smärre mirakel.