För inte så länge sedan kom den inte så förvånande nyheten att rekordmånga svenskar tar antidepressiva läkemedel. Jag har skrivit om detta förut. Dock har vi gått från ca 876945 st 2014 till över en miljon människor idag. Det kan finnas alla möjliga orsaker till de bakomliggande orsakerna, men faktum kvarstår att risken är ganska stor (en på tio) att du kommer behöva hantera en människa i din närhet som medicinerat med antidepressiva läkemedel när skiten träffar fläkten.
Detta är ingenting man bör ta lätt på. Vid en långvarig krissituation kommer tillgången på läkemedel att vara i det närmaste obefintlig. Läkare är också oftast väldigt restriktiva med att skriva ut större mängder antidepressiva läkemedel, så det är svårt att bygga upp ett lager.
Dessutom kommer sannolikt våra liv förändras fundamentalt vilket kommer leda till extrem stress och utsatthet. Detta i kombination med avsaknad av adekvat medicinering och andra behandlingar som till exempel terapi, sätter människor med olika former av psykologiska åkommor i en extremt svår och sårbar situation.
Förhoppningsvis känner du redan till om dina allra närmaste har någon form av sjukdom som kräver antidepressiva läkemedel. Men vet du hur du kan hjälpa denna människa om medicinen tar slut, om tillståndet snabbt försämras? Har ni diskuterat detta över huvud taget? Lägg till det faktum att du själv kommer vara stressad, rädd, orolig. Kanske har du fullt upp med att hålla dig själv över vattenytan. Kanske är du lugn som en filbunke.
Givetvis kan jag inte ge några ingående råd. Dels är jag ingen psykolog eller beteendevetare, dels så är allas situation unik. Men helt uppenbart är att, om du ska vara ett stöd, så finns det bara så mycket du kan göra och det är framför allt att prata, lyssna, finnas där och ha tålamod. Det är givetvis rent kontraproduktivt att bli arg och frustrerad på den som behöver ditt stöd. Detta kan låta självklart och enkelt, men faktum är att det är svårt i ett normalläge, än värre i en krissituation.
Tro inte att du kommer kunna krama personen och säga ”så, kom igen, gaska upp dig”. I så fall skulle var enda psykolog vara arbetslös idag och det skulle inte skrivas ut antidepressiva läkemedel till över en miljon svenskar.
Detta är svårt. Fruktansvärt svårt. Och när det inte finns någon hjälp att få, hur kommer du då att hantera situationen?
Skulle de vara möjligt att spana in innehållet i dessa piller och sedan bunkra andra piller med samma/liknande innehåll?
Likt fiskantibiotika (Även om det medför en okalkylerbar risk av bieffekter) 🙂
I teorin, ja. Men gissningsvis så får man leta utomlands då det är den aktiva substansen som regleras och är receptbelagd.
Mmm utmärkt skrivet som vanligt. Jag har funderingar på att om man hastigt måste ramla neråt i Maslows behovstrappa, kommer behovet av psykofarmaka bestå? När behoven är så grundläggande såsom mat och vatten försvinner mycket av det sociala och behovet av bekräftelse, bekräftelsebehov etc…
Det finns många orsaker till depression, vissa faktorer är helt klart en konsekvens av hur vi lever idag. Det brukar heta att vi under beredskapsåren på 40-talet aldrig varit så friska. Samtidigt kan ett SHTF säkert vara en utlösare för depression hos andra som idag mår bra.
Hej, jag tittade lite på detta för ett tag sedan och ser man det lite bredare och räknar med Antidepressiva, Antidepressiva – SSRI samt lugnande och ångestdämpande läkemedel får man siffran 2.184.554 personer enligt Socialstyrelsens uppgifter.
Aj då. Ja då är det än mer relevant att fundera kring hur man ska hantera detta.
En stor del av dessa tror jag är i sin situation för att de har tiden att bli deprimerade, vid kris finns det saker att göra, som måste göras och då minskar tiden man har att sitta tänka sig deprimerad.
Vi kanske inte riktigt lever det livet i dag som vi är biologiskt programmerade att göra.
Bra inlägg. Det är viktigt att preppa medicin i den mån det låter sig göra. Jag är ileostomist och har alltid ett extra lager stomibandage hemma ifall någon kris inträffar men om SHTF blir det vi som är beroende av sjukvård och välfärdssamhälle som drabbas hårdast, även om vi är preppers. En påse på magen kan man förstås göra av djurtarmar, vi människor är innovativa men till syvende och sist kan vi konstatera att vid en total samhällskollaps blir det de unga, friska, vältränade och mentalt stabila som kommer att överleva.