Lyssna noga nu mina älskade barnbarn och framtida generationer. Jag vet att detta i efterhand kan låta spännande. Det är svårt att förmedla och beskriva en flykt. En flykt från ett hot som var så otydligt att jag stundom undrade om det ens var ett hot. Samtidigt hade jag en magkänsla som där och då nådde sin kulmen. En känsla av att detta faktiskt var farligt – på riktigt. Håret som står upp i nacken. Illamåendet. Darrande händer och ben.
Av färden norr ut har jag bara ytterst få minnen. Det mesta jag kommer ihåg är smala, vindlande vägar. Förvånansvärt tomma på trafik. Jag kan fortfarande känna den nästan omänskliga koncentrationen jag lyckades uppbringa för att se allt, höra allt, förnimma allt. Vid något tillfälle tvingade jag er farmor att tvärnita så jag kunde kräkas. Normalt sett blir jag inte åksjuk, men detta var inte normalt någonstans.
Trots att vi passerade flera mindre orter var det väldigt lite människor i rörelse. Kanske berodde det på att det egentligen inte fanns någon anledning till att gå ut. Affärerna var stängda. Vi såg inte tecken på fungerande elektricitet någonstans. Varje gång vi passerade en mack hoppades vi på att se bilar stå och tanka. Men varje mack var lika öde som de stora köpcentren vi passerade.
Vi körde vid lunchtid in på en liten skogsväg. Tanken i bilen började närma sig rött och vi var båda helt utmattade. En lång stund satt vi bara och stirrade rakt ut i skogen utan att säga ett enda ord. Av ren vana tog jag upp mobiltelefonen. Det fanns ingen täckning, inga missade samtal eller meddelanden. Matt lade jag ner telefonen och öppnade dörren på bilen. Tystnaden var nästan bedövande. Inget motorljud varken från vår bil eller från andra bilar. Faktum var att det inte lät något alls. Jag hörde bara min egen puls. Ett hjärta som fyllt av adrenalin slog fort och hårt. Mina egna andetag. Det var egentligen inte kallt ute, men jag skakade ändå.
Er farmor drack mineralvatten och jag drack öl. Vi försökte få i oss lite av knäckebrödet, men ingen av oss kunde förmå att äta. Vi bara satt där, på varsin sten vid vägkanten i skogen. Tankarna gick fortfarande inte att greppa. Det enda vi kunde konstatera var att vi nu inte hade annat att göra än att fortsätta. Så jag tog fram bensindunken ur bagaget, lyckades med lite möda montera på hällpipen som fanns i ryggsäcken och tömde innehållet ner i tanken.
Resan fortsatte. Efter kanske en timme efter det att vi stannat mötte vi en konvoj med militära fordon som körde söder ut. Det var inte stridsvagnar utan såg mer ut som stora lastbilar, fast med en stor klump längst bak och nästan tomt i mitten. Före och efter åkte sexhjuliga fordon. Soldaterna i fordonen tog ingen notis av oss när vi passerade. På något sätt fick kolonnen hela situationen att kännas mer verklig och samtidigt overkligt. Detta var på riktigt.
Ju längre norr ut vi kom ju mer tydligt blev det att vi åkte från våren och mot vintern. Till en början var snön bara fläckvis och i skugga eller på norrsidor. Men någonstans fick snön överhanden för att sedan helt dominera. Lyckligtvis hade vi ännu inte bytt till sommardäck, men min älskade körde betydligt saktare och mer försiktigt ju mer snön dominerade. Vädret förändrades också märkbart. Den klarblå himlen hade blivit kvar långt där nere i söder. Nu var himlen grå, men tack vare den vita snön blev det ändå inte mörkare.
Vid något tillfälle minns jag hur jag tittade på er farmor som satt med ett ansikte stelt av koncentration på vägen. På ren impuls lade jag min hand på hennes kind. Hon besvarade beröringen med att luta huvudet åt mitt håll och krama handen mellan kinden och sin axel. Detta utan att flytta blicken från vägen. Hon var min hjältinna, min räddare och i det ögonblicket älskade jag henne på ett så fundamentalt djupt sätt jag aldrig känt förut.
När jag så åter vände blad i kartboken insåg jag att detta var sista sidan. Snart var vi framme. Bakom de gråa molnen började solen sänka sig och det blev mörkt fort. De sista milen gick ännu saktare då vägarna var isiga och spåriga samt att det nu på allvar började bli riktigt mörkt. Bensinmätaren började närma sig rött igen. När vi så svängde av ner på de små skogsvägarna, som jag bara vagt mindes från den enda gången jag var med min far upp, var det kolsvart ute. Vägen var smal och dåligt plogad. Vid avfarten låg några små hus utspridda och i fönstren såg det ut som att de hade levande ljus tända. Folk var hemma, men utan elektricitet. Det kändes ändå lite tryggt, om vi nu skulle råka köra av vägen.
Så svängde vi av en sista gång. Jag kände för första gången på hela resan igen mig.
Vi var framme.
Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.
Tack för dagens avsnitt.