Tio år. En fjärdedel av mitt liv. Så länge har jag bott här. Väldigt mycket har hänt innanför husets väggar. Glädje. Sorg. Hopp. Längtan. Kärlek. Ilska. Smärta.
Nu är det slut. Detta är det sista inlägget som skrivs här ifrån. När jag tog beslutet att sälja kändes det rätt. Nu är jag inte lika säker. Antagligen är det bara nostalgi över en epok som tar slut.
Men detta är mitt frivilliga och medvetna val. På lång sikt är det rätt och jag lämnar huset utan skulder. Plan B är satt i verket och det känns skönt att komma vidare.
Vad som slagit mig är hur viktigt ett tryggt och stabilt hem är. Man tar det för givet, men när man står utan blir det väldigt tydligt. Ett hem är skydd mot vädrets makter och det näst viktigaste efter syre.
Tanken på att tvingas lämna sitt hem blir väldigt tydlig. En olycka, naturkatastrof, krig eller ekonomisk kris kan alla ofrivilligt tvinga människor iväg från sitt hem. En sådan tragedi påverkar mer än man tror, även under normala omständigheter.
Vid ett SHTF där stora mängder människor tvingas från sina hem kommer att skapa människor med mycket mer mentala trauman än själva orsaken till krisen.
Exakt ur denna aspekt påverkar är svårt att förutse. Säkert är att det bidrar till att öka stress och ångest i en redan svår situation.
Detta gäller även den som är förberedd. Att tvingas ”bugga ut” lämnar ingen garanti att det du lämnar kommer finnas kvar sedan. Skillnaden är så klart att den förberedde är medveten om risken och förhoppningsvis vidtagit mått och steg för att minimera riskerna vid ett sådant scenario.
