I sociala sammanhang är det tydligen viktigt att kunna identifiera sig. Inte bara med namn, utan med titel/yrkesroll. Anledningen är för att de okända runt om kring snabbt ska kunna skaffa sig en uppfattning om vem du är. Det vanliga är något i stil med:
”Hej, mitt namn är Ur Vaken och jag är lärare”
Yrkesrollen eller titeln ger vissa vaga ledtrådar om dig, men säger egentligen ingenting om dig som person. Ändå envisas vi med att presentera oss med namn och titel.
Jag har ofta funderat kring detta. Av någon anledning så skapar det dissonans hos mig. Om någon verkligen vill veta något om mig som människa så är det ju bättre att vi sätter oss ner och prata med varandra. Är du en nybliven förälder kanske ditt liv just nu överskuggas av detta mer än något annat, medans för en ung vuxen kanske den senaste utlandsresan är det viktigaste just nu. Inget av detta återspeglas i en yrkesroll.
Varför är det då så viktigt att förmedla titel eller yrkesroll? Är det ett filter? Social status? Ett enkelt sätt att hålla människor på avstånd tills dess du tycker dessa är intressanta nog att släppa närmre? Jag vet faktiskt inte.
Men jag har roat mig med ett helt ovetenskapligt experiment. Först funderade jag på vad som vore ett bra svar på ”…och vem är du”. Jag lekte med att kanske svara ”pappa”, ”tänkande”, ”fri”, ”löneslav”. I slutändan kom jag fram till ”människa”. Så varje gång någon frågar vem jag är, svarar jag ”Jag heter förnamn efternamn och jag är människa”. Först trodde jag att det var lite löjligt att påpeka det uppenbara. Alla kan ju se att jag är en människa.
Reaktionerna har varit mindre varierade än jag trodde. Nästan alla tittar förvånat på mig och svarar något i stil med: ”ja, men var jobbar du med”. Mitt standard-svar är ”jag är inte mitt jobb och du undrade vem jag var”. Det brukar oftast leda till ett nervöst skratt följt av ett bortförklarande ”ja, men du vet ju var jag menar”. Sedan har jag ibland dragit det vidare, ibland släppt det och förklarat mitt jobb, beroende på hur öppna och intresserade den frågande har varit.
Det intressanta i detta är att det får den som frågar att stanna upp och tänka till. Jag gillar att se människor tänka. Det ställer också deras förväntningar på ända och de tvingas anpassa sig till en helt ny situation. Att tvingas se en medmänniska som mer än en titel eller yrkesroll försvårar att kategorisera människor och ger ett annat djup i en påbörjad relation. Ser vi våra medmänniskor som just människor och inte kategorier har vi kommit en bra bit på väg
Vad heter du och vem är du?
