Det är lätt att tänka att ”tre månader är kort tid” och att man kan stå ut med det mesta. Ändå kan verkligheten komma som en kalldusch när man väl ger sig in i en ”tillfällig lösning”. På sätt och vis är det mycket bra att rubbas från sina invanda mönster, det tvingar en att vara på tårna.
Att om än tillfälligt flytta hem till sina föräldrar är nog aldrig en bra idé. Det kan vara en interimslösning som bäst. Själv inser jag att det var ett misstag. Det tog mig inte mer än 48 timmar, sedan arbetade min hjärna på högtryck för att hitta en väg ur detta omedelbart.
Missförstå mig inte nu. Jag älskar min mor och jag förstår att detta är en lika stor omställning för henne som för mig. Men ekvationen går inte ihop då jag har ett enormt stort behov av att få vara för mig själv, hon är tvärt om. Det låter som världens största i-landsproblem, vilket det så klart är. Jag har någonstans att bo.
Vad jag finner extra intressant med min egen reaktion är hur jag ändå reagerar på en förändring som inte faller ut som jag planerat. Då har jag ändå helt medvetet försatt mig i detta. Om jag extrapolerar denna reaktion till en situation där jag inte medvetet valt, utan tvingas in i en ny verklighet, kan jag snabbt se hur obehagligt det skulle vara.
Ponera att skiten träffar fläkten och vårt moderna samhälle med alla bekvämligheter försvinner utan utsikter att återgå till det normala inom överskådlig framtid. Den omställningen kommer att påverka människor på en grundläggande och fundamental nivå. Men vi människor är i regel väldigt lösningsorienterade och reaktionen kommer säkert initialt vara att till varje pris försöka återskapa det gamla normalläget till varje pris. När det väl misslyckas kommer acceptansen att ett nytt paradigm gäller.
Kvar återstår nu för mig att finna mig i en ny, tillfällig vardag. Det kommer givetvis att gå, allt annat vore lögn att påstå. Trots allt gör jag ju detta med intentionen att inom några månader ha ett nytt arbete i närheten av BOL Norr och då kunna flytta så fort som möjligt. En del av den långsiktiga planen helt enkelt. Det är allt som egentligen betyder något just nu.
Säg som det är till din mamma, säg att du behöver tid med dig själv. Bestäm tid då du inte vill umgås.
Nu vet jag inte hur gammal din mamma är men tänk lite på henne också, hon kanske är eller känner sig ensam och tycker om att ha dig i närheten.
Jag skulle egentligen bara skriva: Stå ut.
Jag lider med dig. Som extremt introvert och folkskygg vet jag hur det är att inte få ha ro för sig själv. I synnerhet om andra säger saker som: ”Tänk inte på mig”. Det behöver inte vara elakt menat förstås men är ändå jobbigt att höra på.
Du kan just nu inte göra mycket annat än att bita ihop och försöka stå ut. Vet inte hur det ser ut i dina omgivningar men finns det någon lugn vrå utanför bostaden, ett fik, ett bibliotek osv? Kyrkor brukar vara lugna och kyrkogårdar är härliga när vädret tillåter. Finns skogsområden i närheten där du kan flanera och lyssna till fåglar och granarnas sus?