Det finns få saker som jag egentligen irriterar mig på. Generellt är jag av uppfattningen att alla ska få leva det liv de själva vill, så länge det inte skadar någon annan. Andra människors livsval är inte min angelägenhet, precis som jag förväntar mig att andra inte lägger sig hur jag väljer att leva mitt liv.
Som alltid finns det ett eller ett par ”men” som dyker upp i en sådan här text. Så… Men, det finns ett sinnestillstånd hos en del människor som jag helt enkelt inte kan förstå. Då vill jag bara tydliggöra att jag kan förstå och ha överseende väldigt mycket, även om jag inte håller med om allt.
På latin heter det ”acedia” och kan ungefär översättas med ”apati”, ”likgiltighet” eller ”frånvaro av att bry sig”. Inte utifrån ett kliniskt psykologiskt perspektiv där någon är deprimerad eller ”utbränd”, utan från ett perspektiv av mer eller mindre lathet, lättja.
Kontexten är givetvis prepping och krisberedskap, även om de människor som verkar vara i detta sinnestillstånd tenderar att låta det genomsyra det mesta i sina liv.
Jag gissar att många av er känner igen denna typ av människor. Där standardsvaret verkar vara ”meh, jag bryr mig inte”, ibland med tillägget ”det är inte mitt problem”. Oavsett hur mycket man framhärdar med logiska argument så blir svaret mer eller mindre det samma.
Jag kan förstå argument som att det är dyrt, att man inte har kunskap eller är insatt i ämnet, att man inte har tid eller att man helt enkelt gör en annan riskbedömning av omvärlden. Men att bara förkasta något utan någon till synes vidare eftertanke känns så förkastligt.
Kanske bottnar bristen på engagemang i en orkeslöshet. Kanske bottnar det i självbelåtenhet. Eller så kanske det rent av bottnar i förnekelse inför det faktum att livet snabbt kan förändras till det värre. Själv har jag aldrig lyckats fått något bra svar.
Men likgiltigheten irriterar mig då jag helt enkelt inte förstår hur man inte kan bry sig.
Det är så klart fullt möjligt att bristen ligger hos mig. Kanske tar jag livet på för stort allvar. Samtidigt tycker jag det är en stor skillnad i ett ”det löser sig alltid” mot ett ”jag bryr mig inte”. Att ta dagen som den kommer indikerar ändå ett bejakande av livet, medans acedia snarare indikerar på ett nästintill förakt.
Nu lägger jag ingen större energi på människor som proklamerar att de inte bryr sig. Trots allt är det deras val att inte bry sig. Ändå kan jag inte låta bli att fundera kring den inställningen. Kommer samma attityd finnas även om skiten faktiskt träffar fläkten? Inställningen är så fundamentalt motsatt min egen att jag helt ärligt inte kan spekulera vidare.