Det har nu gått fem dagar sedan jag var inblandad i en allvarlig trafikolycka och under dessa fem dagar har jag upplevt och observerat en hel del. Lärdomar och insikter som jag kommer att ha nytta av i framtiden, men som just nu, när jag är mitt uppe i det, är jobbiga att hantera.
Tro inte att jag kommer ”mjölka ur” denna händelse för att fiska efter sympatier eller liknande här på bloggen (eller i verkliga livet heller för den delen). Anledningen till att jag skriver är mest för min egen del, för att minnas, för att bearbeta och för att bevara. Samtidigt tror jag det kan finnas erfarenheter om andra kan ha nytta av.
De första dagarna efter olyckan trodde jag att jag mådde rätt bra. Klassiskt förnekelse om man vill följa Kübler-Ross-modellen. Jag var till exempel ute i skogen och hjälpte en god vän med att röja vid sitt ödetorp. Detta trots allas uppmaningar till att ta det lugnt. Men det var något som inte stämde, jag hade inte alls någon energi i kroppen. Efter att ha släpat några större grenar blev jag helt slut, rent fysiskt.
Jag märker också att jag har svårt att tänka klart. Det är en utmaning att föra längre samtal, att behålla koncentrationen. Lika så är det fruktansvärt tröttsamt med mycket intryck (ljud, bilder, rörelse) över lag. Att skriva detta är en rejäl utmaning.
Något som är värt att notera är hur fruktansvärt hungrig jag var de första dagarna. Det kändes som att kroppen skrek efter energi. Detta var något jag inte alls var beredd på och inte heller direkt läst om att det kunde vara en följd av trauma. Denna hunger byttes sedan ut mot ett konstant illamående som fortfarande gör det svårt att äta.
Igår gjorde jag ett försök att jobba. Men det fungerade inte alls. Jag borde ha förstått bättre och sjukskrivit mig direkt, men jag ville försöka. Längtan tillbaka till ett normalläge är stor. Hela min kropp skrek av utmattning och hjärnan hade helt andra saker att bearbeta än att fokusera på arbetsuppgifter.
Under denna period har också psykologiska effekter manifesterat sig; ångest, överlevnadsskuld, rastlöshet, nedstämdhet. På ett plan kan jag observera detta nästan objektivt och rent kognitivt förstå. På ett emotionellt plan är jag ett vrak och kastas vind för våg runt i mitt eget huvud.
Alla reaktioner och symptom är givetvis helt naturliga och begripliga utifrån vad som hänt. Jag genomgår en kris. Skiten träffade fläkten för mig personligen sekunden bilen började volta. Samtidigt som jag bearbetar detta kan jag inte låta bli att tänka på hur människor kommer reagera vid ett stort SHTF. Min egen reaktion av en trafikolycka där jag ändå kom undan oskadd är allvarlig nog. Där jag dessutom kan återgå till en normal värld, med trygget och stöd från familj, vänner och samhället.
Tanken är hissnande och inte så lite skrämmande.
Min egen resa till att komma igenom detta har bara börjat och än är det långt kvar. Jag har nu accepterat att det kommer att ta tid. Att det måste få ta tid.
Du har tidigare skrivit om att du varit ”dränerad” och kanske lite påväg mot utmattning. Detta kan ha varit vad som får dig över gränsen så var väldigt försiktig och observant på kroppen (och knoppen). För min del så var det en liten traumatisk händelse som var utlösaren, droppen som fick bägaren att rinna över. För din del har det hänt något allvarligare så lyssna ordentligt vad kroppen sägen och ta hand om dig! Vila och ladda batterierna i lugn och ro. Skogen är min energikälla har jag märkt och jag misstänker att det även är din.