Ekande, tomma rum

Bitterljuvt. Det är nog det ord som beskriver tillståndet just nu. Egentligen har jag aldrig rotat mig här, ändå har det varit en trygg hamn. Nu ekar det tomt i alla rum. Allt som återstår är en natt.

Flytten ner hit var av nöden tvungen. För att rädda min son. Det var här det vände för honom. Det var här han fann den trygghet han behövde för att orka igenom. Nu har denna plats spelat ut sin roll. Med facit i hand är jag både stolt och nöjd.

Den närmsta framtiden är nu en transportsträcka. Någonstans måste jag hitta ork och tålamod att hålla ut. Var jag ska hitta detta har jag ingen aningen om. Vintermörkret trycker kvävande mot mitt medvetande.

Trots detta strävar jag vidare. Snubblar utmattad framåt piskad av ett obehörigt tvång. Fast på den väg jag för så länge sedan beslöt mig att ta. I bakhuvudet mumlar en röst ”det är inte långt kvar nu”.

Ännu en flyttkartong fylls upp. Varje ljud ekar i rummen, likt ekot av en svunnen tid som aldrig mer kommer att komma tillbaka. I morgon ekar rummen för sista gången.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Proudly powered by WordPress | Theme: Baskerville 2 by Anders Noren.

Up ↑

%d bloggare gillar detta: