Tvärnit

Det är kanske på sin plats för en kort uppdatering över vad som (inte) händer. Den korta versionen är att ingenting går enligt plan. Detta kan låta småaktigt och egocentriskt när vi är i den nuvarande situationen med Corona-pandemin och där människor faktiskt dör, med stora personliga tragedier i spåren.

Den långa versionen av vad som händer är något mer nyanserad. Planen att flytta norröver för att komma närmre BOL Norr är enbart avhängd på att få ett arbete ”där uppe”. De (långt gångna) rekryteringsprocesser jag är involverad i går knappt framåt. Företagen är helt enkelt rädda för framtiden, då de inte vet vilken värld som väntar när dammet lagt sig. Att nyanställa är ett enormt risktagande. Således vet jag egentligen ingenting om min framtid. Jag kan inte ta det där sista avgörande steget.

Samtidigt har min hälsa inte blivit nämnvärt bättre. Inflammationen i tarmen breder ut sig till följd av en ej fungerande medicin. En ansträngd sjukvård har svårt att prioritera sådant. Lika så är värken i fötterna tillbaka. Kanske är det en biverkning av den icke fungerande medicinen, kanske är det artrit, kanske något helt annat. Har fått Alvedon utskrivet för smärtan och det fungerar inget vidare.

Mentalt har den värsta stormen lagt sig, även om jag långt ifrån kommit över varken pappas bortgång eller sviterna av trafikolyckan. De båda förstärker ibland varandra. Jag är konstant på gränsen till utmattad och orkar sällan mer än att precis ta mig igenom en arbetsdag. Givetvis påverkar både de mentala bitarna och de fysiska till detta tillstånd. Känner mig svag och sårbar, kort och gott.

Det finns fler faktorer som spelar in, men jag tror ni förstår poängen. Hur detta ska sluta har jag ingen aning om. Ändå måste livet gå vidare – på något sätt. Just nu är planen att bokstavligt talat ta en dag i taget. En strategi som jag som prepper i grunden avskyr, men som människa måste anamma för att överleva.